Dikter om depression?
Jag förstår inte att människor känner att det är fel att skriva dikter om depressioner...
Jag menar det är redan sådan taboo att snacka om
och på något sätt vill väl alla få ut några ord som är svåra att säga?
Låt folk skriva vad dom tycker och är det inget för er,
skit i att kolla?
Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.
Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne.
Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.
Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.
Ett läsligt märke av Guds finger skrivet
Vi gav jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.
Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
Gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
Men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i.
Förbarma dig, du gröna moder Herta,
Och låt den urnan en gång jordfäst bli;
Hon vittrar bort i luften; jordens smärta,
I jorden är hon väl ändå förbi,
Och tidens hittebarn, här satt i skolen,
Får kanske se sin fader -- bortom solen.
Esaias Tegnér.
Per Lagerkvist skriver mycket vacker poesi om ångest o. dyl. Han drog hem Nobelpriset i litteratur -51.
Dagar ut, dagar in
Jävla ångest - försvinn!
Sluta förpesta och förstöra
För mig, nej, mig ska du inte få röra!
Så många liv du redan har skördat
Du är verkligen en mästare på att mörda.
För mord är vad du begår, när du gång på gång
väljer att återkomma, som du svor
Att du inte skulle göra, men fan
Inte verkar du höra
Människor som försöker, in i det sista
att leva ett liv värt att leva
Får snart sitt hopp besegrat
när smärtan repeteras
Då är det bara en känsla av att torteras, som existerar.
Existensens värde minskar, till något som liknar den livslust av slavar som piskas.
Mörkret har tagit över, och du vet att det är över
När tankarna på döden, tillslut gör att du söver
dig själv, och undrar: "Varför var det ingen som lyssnade på mitt rop på hjälp?".
Man har ju en ec-blog för en anledning ;)
Skrev en liten snabbt, kan relateras till psykiska tillstånd som depression och ångest.
"Avlägsna det tomma hålet inom mig, ta ut det pulserande röda organet som håller igång mitt svartna inre.
Genom carcinogena hjärnfriterande substanser, försvinner gråheten ifrån vardagen - myspys för studen; helvete i huvudet.
Allt kommer tillbaka - känslomässigt driver mig till vansinne; det svarta hålet expanderar tills vidare.
Acceptans av det vidriga - realism till det riktiga.
destination; ingenstans eller vidare
Överdos av verklighetens plåga är det inre."
''Mitt liv är över, jag vill dö. Det finns ingenting att leva för längre, jag tar nu ett sista förväl och dränker mig i grannens toalett. Men nej, nej, en stor brun korv flöt förbi. Jag blev livrädd och fick en hjärtattack och dog.''
Mina dikter brukar bli till arga brev medan jag skriver.. fast jag gillar dem ändå x]
Finns nästan inga bra dikter som är lyckliga.
Flickan stod på bron med kniven i handen.
Flickan dog
Flickan var jag.
Känner mig fett djup.
Många. Finner det mycket tillfredsställande att skriva, även om ingen får se det.
Var ett tag sen jag skrev något, men det här gamla stycket är jag rätt nöjd med:
Jag vill inte minnas, men jag kan inte rymma
Att tänka på dig är som att svälja saltsyra
Ändå kan jag inte sluta
Ack du hjärnspöke, varför hemsöker du mig
Med nålar och eld?
Varför har du, din sadist, slagit rot hos mig?
Det enda jag kan hoppas är att den delen av min skalle
Som snart ska försvinna
Är ditt näste
Så att jag kan ta död på oss båda i en sista smäll
Och lämna spillrorna av mina minnen av dig
Att spridas med vinden, och äntligen försvinna.
Citat från Vinnie
Citat från Hekktor
Per Lagerkvist skriver mycket vacker poesi om ångest o. dyl. Han drog hem Nobelpriset i litteratur -51.
Ångest, ångest är min arvedel, mitt strupes sår, min hjärtas skri i världen!
Enda jag läst. Har nog alla svenskar gjort (hoppas jag). Är de andra lika bra?
Haha! Det var visst jag som skrev detta.
De andra är minst lika bra! Är stort fan av Lagerkvist.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet