Daglöneri och obetalt tvångsarbete - "modern" arbetsmarknad
Arbetares rättigheter står på tillbakagång. Detta är något som pågått sen 80-talet, men de senaste åren har takten skruvats upp avsevärt - inte minst för att facken, staten och företagen närmar sig varandra med raska steg.
Den sociala tryggheten är ett minne blott. A-kassor och socialbidrag som infördes för att förhindra det de facto slaveri som uppkommer när folk tvingas arbeta för att bara ha mat och bostad villkoras på ett sätt som gör att detta syfte inte längre fungerar - nuförtiden tvingas folk in i obetalt tvångsarbete under hot om svält och vräkning, och vi arbetare måste via skatt betala kapitalisterna för det här via bidrag till företagsägarna för att de tvingar oss betala.
Smaka på det en gång. Alla Sveriges arbetare tvingas betala skatt som går rakt ner i fickorna på företagsägare i utbyte mot att de tvingar oss arbeta utan lön via FAS-3.
Nike Markelius om att leva under hotet om kontraktstjäneri
Genom bemanningsföretag och införandet av diverse oskyddade anställningar (långtidsvikariat, provanställningar etc) har all anställningstrygghet satts ur spel och de som täcks av LAS blir bara en mindre och mindre grupp. Många arbetare som klagar över vidriga arbetsvillkor får sparken, likaså många som organiserar sig fackligt.
Få arbetslösa får fasta anställningar - de flesta tvingas till daglöneri vi inte sett sen början av 1900-talet.
Flera av de stora facken har gått från arbetarorganisationer till att agera "medlare" mellan arbetarna och arbetsköparna - från åklagare till jury, så nu står många arbetare, även de anslutna, utan ett reellt skydd mot angrepp från arbetsköparna. De få fack som fortfarande agerar arbetarorganisationer blir smutskastade, stämplade som "maffia" av arbetsköpare och borgarmedia.
De traditionella vänsterpartierna tar stora kliv högerut - sossarna har blivit ett de facto högerparti som arbetar aktivt för ökad makt till kapitalisterna, och vänsterpartiet har blivit som sossarna var före 80-talet.
Våra löner tvingas ner hot om arbetslöshet (och därmed obetalt tvångsarbete), arbetsköparna jobbar stenhårt för att skapa en anda av tävling och konkurrans mellan arbetarna som ska förhindra organisering och solidaritet.
Samtidigt hetsas det om lycka. Vi ska vara glada, vi ska vara lyckliga, vi ska vara tacksamma. Om det går dåligt för oss är problemet vår dåliga attityd. Vi ska kräla och kyssa arbetsköparens fötter. Om du bara vill och kämpar och är glad och lycklig så kommer allt gå fint för dig, heter det. Detta är både verklighetsfrånvänt och riktigt jävla vidrigt, som Barbara Ehrenreich förklarar.
Vad kan vi göra mot detta? Staten kommer aldrig göra mer för oss än vad vi arbetare kan tvinga den - skälet att Sverige blev ett såpass bra land för knegare som det blev var inte för att staten och företagen var godhjärtade och snälla mot oss utan är en konsekvens av en stark tradition av klasskamp, av slagkraftig facklig organisering, strejker (både varslade och "vilda"), blockader, och inte sällan rena sabotage. Framförallt är det en konsekvens av solidaritet. Att arbetare inte huggit varandra i ryggen, att vi vägrat tävla, att vi vägrat bjuda under varandra i fråga om löner och arbetsvillkor.
Och detta är vad vi måste göra i vårat dagliga liv. Vägra bjuda under dina kamrater, vägra agera lönedumpare. Vägra tjalla för chefen. Organisera dig om du kan.
Var solidarisk mot din klass. Våga fördöma när arbetare försöker splittra klassen genom sexism, rasism och dylikt, men vägra fördöma dem som kämpar för klassen på ett annat sätt än du. Bilda dig gärna men tryck inte ner de som inte är lika bildade.
Och ställ alla dessa krav på din fackförening, och om du är partipolitisk, på ditt parti. Vägra låta partiledare och fackpampar agera klassplittrande eller överklassens tjänare.
Och inte minst: Inse att du är en del av klassen. Inse att du själv vinner på det här - det är inte bara en fråga om rätt och fel, det är en fråga om ditt liv, din familjs liv, dina vänner och kamraters liv.
Diskussion: Lust att berätta om erfarenheter och berättelser från klassamhället? Hur gör vi bäst i vårt dagliga liv för att överleva skiten? Råd och tips om resurser för bildning? Hur kan vi bäst agera solidariskt? Etc.
OT undanbedes.
Slutade läsa när jag insåg att det var marxist-propaganda.
Citat från Svamp_5
Slutade läsa när jag insåg att det var marxist-propaganda.
Sluta läsa allt du skriver när jag insåg hur naiv och verklighetsfrånvarande du är.
OnT:
Mycket välskrivet och kan helt klart hålla med om att läget i sverige idag är katastrofalt. När SSAB kommer undan med att hyra in svartfötter utan att facket reagerar, då är det fan illa..
"Okej"
Verklighetsfrånvarande är man när man anser sig ha rätten att bestäma över andra människors egendom.
Citat från Svamp_5
Slutade läsa när jag insåg att det var marxist-propaganda.
this
Topic please. det finns redan en miljard trådar där ankor och dylikt pack kan gnälla av sig om det hemska med arbetsrätt. den här tråden handlar om våra erfarenheter och hur en kan agera solidariskt.
Sverige; Sannerligen det globala arbetarförtryckets högborg.
Citat från ITWOP
Sverige; Sannerligen det globala arbetarförtryckets högborg.
Är väl ingen som har påstått
Lol.
"socialbidrag som infördes för att förhindra det de facto slaveri"
Foliehattar bör ha foliehattar som profilbild, så man inte ödslar tid med att läsa 3 meningar.
I år kommer ännu fler varslas, under den vackra parollen om "effektivisering" kommer över 70 000 personer att få gå - och de som är kvar stressa sönder sig mer än någonsin för att maximera arbetsköparnas profit.
Arbetare offras när vinsten hotas.
Fast effektivisering är en bra grej, som ökar vår konkurrenskraft och minskar varselvågor. Tyvärr så tror arbetsgivare att det betyder att man ska räkna huvuden. De dumma jävlarna.
Citat från KratzPMA
Fast effektivisering är en bra grej, som ökar vår konkurrenskraft och minskar varselvågor. Tyvärr så tror arbetsgivare att det betyder att man ska räkna huvuden. De dumma jävlarna.
Effektivisering är i praktiken ett finare ord för "stressa mer era fattiga djävlar". Kolla bara på alla "effektiviseringar" som skedde efter privatiseringen av apoteken.
Om effektiviseringar var till för arbetarnas väl så visst, men det är de inte. De är till för arbetsköparnas skull, och innebär i princip alltid sämre arbetsvillkor, mer stress, osäkrare anställningar osv.
Vilka tjänar på drevet mot fattiga människor?
"Personer som antingen tillhör eller på annat sätt stödjer den härskande klassen går i tid efter annan ut i media med budskapet som syftar till att bortförklara och bevara det rådande.
Två färska exempel på detta är Laila Bagge Wahlgrens och Janne Josefssons uppmaningar om att vi ska misstänkliggöra fattiga människor.
Laila Bagge Wahlgren skrev ett ursinnigt inlägg på sin blogg efter att ha bevittnat hur en hemlös man, som satt och tiggde, sken upp när någon ringde hans mobil. Laila tycker varken sig det är okej att le eller ha en mobil om man är hemlös och tiggare. Hon skriver bland annat:
Och vem var den andra personen som han pratade med? Uppenbarligen så hade den personen också en telefon, det verkar vara ganska välbärgade hemlösa som vi har här i Sverige
Janne Josefsson spinner vidare i samma spår i sitt program Uppdrag granskning där han driver tesen om att barnfattigdomen är kraftigt överdriven. Janne upprörs bland annat över hur mammor kan understå sig att röka samtidigt som de är fattiga.
Gång på gång matar den härskande klassen, eller dess lojala underhuggare, oss med berättelsen om att det elände vi ser, upplever eller hör om i själva verket är påhittade överdrifter.
Se er omkring, vi som har det så bra, vi ska väl ändå inte klaga? Vi har det ju inte lika illa som dit svenska företag flyttar sin produktion?
Allt är frid och fröjd i Sverige, typ som i Solsidan. Det är ju den bilden vi måste förmedla av samhället vad skulle annars hända?
Det man bör resonera över är vilka intressen Laila och Janne representerar när dom gör som dom gör. Vilka är det egentligen som tjänar på att man hetsar mot fattiga barnfamiljer och basunerar ut budskapet om att fattigdom i själva verket beror på lata och bortskämda människor?
Den härskande klassen, borgarklassen, har, har alltid haft och kommer alltid ha, ett intresse av att bortförklara samhällets fattigdom med att det är de fattigas fel. Att det är dem vi ska rikta strålkastarljuset mot snarare än att rikta blickarna mot den borgarklass som, trots sitt eviga badande i ett ständigt eskalerande miljardregn, aldrig tycks släcka sin törst.
Fattigdomen är livsviktig för borgarklassen. Det gäller nämligen att ha en reservarmé av desperata arbetare utan arbete när man ska pressa lönerna, skära ned på säkerheten eller krossa tryggheten för arbetarna med arbete. Det är den härskande klassens materiella intressen som talar genom berättelserna om de lata och bortskämda ensamstående mödrarna och barnen.
Fattigdomen är lika nödvändig för den härskande klassen som hetsen mot de fattiga är.
Citat från Morgendorffer
I år kommer ännu fler varslas, under den vackra parollen om "effektivisering" kommer över 70 000 personer att få gå - och de som är kvar stressa sönder sig mer än någonsin för att maximera arbetsköparnas profit.
Arbetare offras när vinsten hotas.
Snygg källkritik.
"47.5 timmars arbetsdagar" måste vara bra jävla lukrativt, med tanke på att man bland annat uppfunnit tidsmaskinen.
Jag tror att du skulle behöva dig själv en redig utbildning i ekonomi om du vill kunna propagera på det här viset - då du kanske bör välja dina ord med större omsorg. I fallet som artikeln tar upp så använder man SAS som ett exempel - som tillsammans med SAAB utgjorde ett monsterporportion av förra årets varsel.
Din tes faller dock på något mycket mer basalt än så - nämligen det faktum att SAS gjort en vinst 2 av de senaste 10 åren. SAAB gjorde inte en vinst på nästan 20 år. Begreppet vinst är direkt kopplat till en överprestation som inte budgeterats för, och således kan föras tillbaka till det egna företaget för att sänka belåningsgraden - alternativt delas ut till aktieägarna.
Att man knappt går runt, och sedan går omkull helt är i fallet SAS till följd av ett katastrofalt misslyckande att strukturanpassa sig efter monopolet på dess marknad försvann, och man har helt enkelt haft en personal och framförallt administration som varit skevt produktiv jämte kostnadsgraden.
Till slut så tappar alla kreditgivare intresse av att låna ut pengar till låga räntor till företaget då man helt enkelt har mer effektiva val att göra. Inte helt oväntat så faller statliga företag där produktiviteten är en icke-faktor när man får kämpa på det mest effektivitets och välståndsgivande i världen - dvs marknaden.
Finns vissa begränsade områden av arbetsmarknaden där "kampen" vore vettig. Restaurangbranschen är en sådan.
Men i övrigt har jag kommit fram till att människor som håller med OP mer eller mindre aldrig kan ha varit en del av svensk arbetsmarknad. Rättigheter är inte på tillbakagång och lönerna inom nästan alla branscher är faktiskt suveränt jävla bra. Folk som påstår annat kanske Lider av Disneyprinsessdrömmar?
Människor utvecklas av sina jobb. Hålls inspirerade och sysselsatta. Känner sig behövda. Det är den andra stora nyttan med att ha ett jobb att gå till, bortsett inkomsten. Vissa verkar ju utgå ifrån att alla avskyr sina jobb och står ut för pengarnas skull, sanningen är dock ofta annorlunda.
De branscher som i allmänhet inte fungerar på svensk arbetsmarknad, med överarbetad personal och låga löner finns inom offentlig sektor. Säger inte det vänstern någonting alls???
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet