Behandlingshem, fosterhem eller nåt annat

Fosterfamilj i drygt 2 år i Norrland... Det var fint. Fast ändå inte.
Orsak? Tänker jag inte skriva ut här, haha cry baby cry.

Citat från Kimi

Nej, det har jag inte, huhu.

Citat från Party_Monster

Någon som bor på boa mellanvård?

Var nära att hamna på ett foyer, men det löste sig.
För övrigt, nej.

lövingstorp@jönköping, fast behandlingshemmet la ner när jag bodde där, så fick flytta hem 3 månader tidigare, och så har jag bott på ett jourhem i några månader, hos några kristna sverigedemokrater som jag ville spränga huvudet på.

Var nära på att hamna i fosterhem två år sedan, slapp dock som tur är.

Jag bodde på ett behandlingshem i ett halvår. (LVU) efter att jag åkte in på psyk. den första månaden var jag i chock, satt bara och stirrade i väggen. Men personalerna var underbara. Det är några som jag har kontakt med än idag.
Jag som har väldigt svårt för nya människor höll mig undan från de andra i 2 månader, pratade endast med personalen. Men sen flyttade en tjej in som jag bestämde mig för att ta kontakt med och det ångrar jag inte, efter någon vecka så började vi alla i b-hemmet umgås och vi blev som en liten familj.

Jag som lever för mina djur (hade endast kanin då) fick tillslut hämta upp kaninerna, kravet var att de bodde ute. Sagt och gjort. De fick bo i en personals hundgård. (peronalerna tog ibland med sina hundar som jag fick gå ut med då det enda vi pratade om var hund) När personalen som hade hundgården kom tillbaka från sin semester så behövde han hundgården så behandlingshemmet bestämde att jag skulle få köpa en bur som de betalade. Vi åkte omkring och tittade på burar men ingen föll mig i smaken, så personalerna pratade med deras chef och beslutade att jag skulle få bygga en bur. De la ut 1500kr på all virke och material för buren. När jag flyttade så bestämde de sig för att jag skulle få buren.

Eftersom jag inte visste hur länge jag skulle bo där så började jag tänka på en till kanin, och inte vilken ras som helst utan en ras jag alltid drömt om. Jag pratade lite med chefen om det, han trodde nog att jag skämtade. Men tillslut så fattade han att jag menade allvar och det var inga problem så länge jag stod för alla kostnader för djuren. Hittade en uppfödare i Örebro så b-hemmet fick ta in en extra personal då en körde mig till Örebro. (Bodde i Borlänge så det var en bit) En månad senare så fick jag ett erbjudande av uppfödaren till min hare att få köpa honans kullbror. Så det var bara att köra dit igen.

Sen var det kaosdagar också, då skötte personalerna om mina djur även fast det var mitt ansvar.
Tog ibland upp en kanin på rummet och det var inga problem så länge det var en kort stund.

Det som var lite drygt när jag bodde där var att det fanns några idioter som bodde där, de saboterade så att polisen fick komma 4 dagar i rad. Ena gången fick jag nog, en kille slog sönder en ruta så att detkom en massa glas i min ena kaninbur. Då var jag inte glad på honom kan jag säga och när jag blir arg, ja då blir jag riktigt arg. Speciellt om det handlar om mina djur.

Sen hade jag en älskare, han är kär i mig än idag fick jag höra för någon dag sedan. Han hade ritat in mitt namn på hela gräsmattan som var mot mitt sovrumsfönster. Fick en chock när jag vaknade. Haha, det var så sjukt bra gjort!
Sen blev det väl lite mycket, han hade skrivit mitt namn på väggarna i hela huset så att de fick måla om. Han hade skrivit långa dikter om mig på hans privata dator och datorerna som alla fick använda.Han hade skrivit små lappar om mig och lagt i hela huset. När personalerna hittade lapparna så rev de sönder de direkt och kastade då jag blev vansinnig när jag hittade dem.
Lol, när jag flyttade hem igen så fick jag veta att 4 killar på hemmet var kära i mig.

Jag har läst så många skräckhistorier om behandlingshem och blir lika ledsen varje gång jag läser sånna inlägg. Det hemmet jag var på älskade jag, ett tag bestämde jag mig för att inte flytta därifrån. Personalerna var så snälla, omtänksamma och helhjärtade människor. De kunna lyssna på mitt hundsnack hela dagarna, köra mig till agilitytävlingar, åka på små äventyr osv.

Det jag absolut lärde mig var att man faktist kan lita på vuxna. Jag gick även i terapi där en gång i veckan och jag vågaed prata med psykologen. Det har gjort att jag idag faktist vågar prata om mina problem med en psykolog även fast det är svårt. (När jag var 12 så träffade jag en psykolog för första gången och hon gjorde att jag avskydde psykologer/läkare)

Det var faktist väldigt skönt att bo där, de fanns alltid någon att prata med, ingen stress och man fick må dåligt utan att folk undrade. (Okej han som var kär i mig gick typ sönder varje gång jag mådde dåligt)

Oj nu blir det ett jättelång inlägg, hoppas inte det gör någonting. Är fruktansvärt hyper och skulle nog kunna skriva en bok just nu.
Hoppas jag ha hållt mig till ämnet. Haha.

Jag bor på ett behandlingshem just nu och jag trivs! Har bott där i cirkus en månad nu.
Jag har haft LVU i ett år och 6 månader och socialen beslutade sig för att flytta mig till b-hemmet pga att jag skolkade, bråkade osv. Och jag hade ett krav, att jag skulle få flytta till detta hem jag bor på nu. Endast för att min bästa kompis bodde där. Och det kändes så himla skönt att ha henne där, för tack var det henne så fick jag kompisar där. Hon blev utskriven för en vecka sen.
Det är ett hem för både killar och tjejer. Det finns en kille som gillar mig här och det är en kille här som jag var tillsammans med någon vecka, men jag dumpade honom för det enda han ville var sex. Han utnyttjade mig och sa så dumma saker att det inte är sant.

För övrigt är allting prima. Vi får åka till stan och göra nästan vad vi vill och vi har så mycket frihet. Mer än vad jag trodde.

Jag har bott i fyra olika fosterfamiljer i hela mitt liv. Nu bor jag i en familj som jag har bott hos sen jag var åtta år och jag ser dom som min "riktiga" familj.

Ehh... BUP akuten... inte så länge sen men aah.. :/
En gång rymde jag till min vän i en vecka typ... när det inte var så bra hemma... önskar jag kunde göra det oftare btw D:

jag har på båda

har du bott på behandlingshem eller fosterhem? Dela gärna med dig varför och va du tyckte/tycker om stället och hur det har hjälpt dig.
har haft tråden uppe innan men den fick ingen uppmärksamhet.

Har bott på ett flertal det senaste året.

Kortbo, Hagen, Kortbo, Sparren, Stubben, Jourfamilj och fosterfamilj.

Kortbo: Okej i början, sedan blev personalen bitchig osv.
Hagen: Helt okej ställe, förutom vissa i personalen, och förutom det faktum att alla var där pga droger, och jag var där för att jag inte klarade skolan, haha.
Sparren: Personalen var helt jävla lost och lät oss inte äta eller någonting, flyttade därifrån efter två veckor.
Stubben: Om man inte vill ha någon kontakt med omvärlden och är ickerökare är stubben ett jättebra ställe.
Jourfamilj: Bra familj, kände dock inte att jag passade in så jag stack.
Fosterfamilj: Bor i en jättebra fosterfamilj , känner mig som hemma och ska bo här i fyra år.


Typ så-

Citat från wingdings

bor på HVB hem, ska flytta till fosterhem. och de är verkligen inte något jag har positivt att säga om, tvärtom. det är skitjobbigt både psykiskt och fysiskt att bo på "hem" och man mår inte alls bra av det.. så håll er nära er familj förfaaaa :o