19 år äldre. Vad göra?
Jag ska sammanfatta situationen:
Vi har känt varandra i 3,5 år, och har under större delen av den tiden haft någon form av fysisk relation med varandra, men i första hand alltid varit riktigt nära vänner. Med tiden har detta utvecklats och båda har nu känslor för varandra. MEN, han är 19 år äldre än mig och vill ganska snart börja tänka på familj och sådant, vilket han inte anser mig redo för. Därav har vi inget definierat förållande än så länge. Han vill helt enkelt hålla sig på den säkra sidan ifall att en potentiell avelsko utöver mig skulle traska förbi. Det kan kännas smärtsamt att veta att han fortfarande håller dörrarna öppna, även om han inte letar något själv, men samtidigt förstår jag att det måste kännas jobbigt för honom att veta att om han ska ha någon familj så måste han börja skynda sig.
Och vad gäller familjebiten så håller jag med honom. Jag är verkligen inte i någon sits att börja tänka på barn - jag har just börjat studera igen efter att ha tagit mig ur en depression (som kom som följd av min sociala fobi), och tycker fortfarande att mycket i vardagen är jobbigt. Men jag klarar mig. Och det går sakta framåt.
Det jag inte kan komma underfund med är hur jag ska lyckas övertyga honom, och om det ens är möjligt. För det känns som att han är så irrationellt rädd ibland, min fina man. Han är väldigt praktiskt lagd och vill gärna att ALLT ska vara perfekt så att saker kan gå så bra de bara kan. Han tycker det känns osäkert att jag är så ung och tror att om vi inleder ett förhållande nu så kommer jag om några år inse att detta inte alls var vad jag ville, för att "unga människor ändrar sig så mycket", och jag är ju så oerfaren osv. Jag har känt under hela vår tid att han är jätterätt, skulle till och med våga kalla honom min själsfrände, men hur mycket jag än upprepar dessa ord så kommer vi ingenvart. Han trivs med att leva i nuet. För honom duger det. Om en annan kvinna kommer, då tar han det den dagen. Men jag kan ju inte sitta och vänta på att bli dumpad.
Jag vet att han älskar mig, men han tycker ett seriöst förhållande känns alltför avlägset för oss. Jag förstår det inte. Jag är inte redo för barn än, men man måste ju börja någonstans. Om vi aldrig börjar bygga på vårt förhållande, kommer vi såklart aldrig att ha ett. För mig är det praktiska något sekundärt - känslorna är prio ett. Jag tror att om man älskar varandra så löser sig det mesta. Vad tror ni? Måste jag vara fullt utbildad, ha arbetslivserfarenhet, och ha rest världen runt för att få detta att fungera? Har ni några tips på vad jag ska ta mig till?
Tack på förhand.
Låter inte som att detta skulle sluta speciellt bra tycker jag.
Han känns för osäker och säker på sin sak. Vill du inte ha barn nu och brinner för det valet ska du inte skaffa det enligt min mening
Exakt vad du ska ta dig till kan nog bara du svara på, känn efter och se...
Uff. Jag vill ju mest att han ska inse att det skulle gå BRA för oss om vi hade ett förhållande, för det tror jag verkligen, men jag kan ju inte tvinga honom. :(
Så jäkla jobbigt. Men vill inte släppa taget ändå. Kommer säkert bli något långt, utdraget av detta som slutar med att någon av oss (troligen jag) såras.
Och barn vill jag visst ha, men tycker att han borde kunna vänta något år på mig. Men det tycker han är för osäkert.
Om du känner inombords att det kommer sluta med att du (eller någon såras) så måste man ju ställa fråga: är det värt all möda och besvär om det ändå kommer sluta dåligt? Om man inte tror på det till 100% så är de ju tydligen inte jättebra...
Citat från HardcoreChey_97
Orka inte ens läsa men behöver du be om råd på emocore är det hopplöst, sorry.
Så kan man ju se det. :)
Citat från RobbanMurray
Om du känner inombords att det kommer sluta med att du (eller någon såras) så måste man ju ställa fråga: är det värt all möda och besvär om det ändå kommer sluta dåligt? Om man inte tror på det till 100% så är de ju tydligen inte jättebra...
Jag tror att om vi någon gång tar steget mot ett "riktigt förhållande" så kommer det bli det finaste som finns. Det är detta mellanting, detta vakuum, som är det jobbiga.
"För mig är det praktiska något sekundärt - känslorna är prio ett. Jag tror att om man älskar varandra så löser sig det mesta. "
jag som 16åring kanske inte ska uttala mig om detta, men jag anser ändå att den tanken, att om man älskar varandra så löser sig det mesta, är en önsketanke. att det är något som funkar i sagorna, men inte i verkligheten.
Face it, han är i princip dubbelt så gammal som du är och det är ju inte konstigt då att han vill bilda familj. Och han kanske inte vill vänta "några år" på att du ska mogna med tanken om att kanske vilja ha då, för du kan ju inte svära på att om exakt 1,5 år så vill du ha barn. De måste ju kännas osäkert för han.
Hur som helst så tror jag de bästa tipset nån här kan ge är: tala ut med han, sätt er ner en lång stund och disskutera saken
40 år? really?
Jag brukar vanligtvis inte ha något emot ålderskillnader, eftersom att ja, åldern är ibland (inte alltid) bara en siffra. Dock i ert fall så tycker jag att åldern gör stor skillnad. Ni är ju trots allt på helt olika stadier i era liv och jag tror att dem två stadierna kommer hålla er isär. Hade jag varit i din position hade jag inte inlett ett förhållande med honom, i och med att han vill ha familj m.m. Ditt liv har i princip precis börjat.
Sedan kan man ju diskutera om det finns något som är "den rätta", hur som helst så tror jag att om ni avstår från hela förhållande biten, så kommer du säkerligen hitta någon annan som utan tvekan kommer vilja inleda ett förhållande med dig sedan.
Visst så kan kärleken övervinna mycket, men inte allt, tyvärr. Andra aspekter spelar stor stor roll. Dock är det ju i slutändan du som bestämmer hur du vill göra och inte, för det är ju trots allt du som känner honom och ert förhållande bäst, mer än någon annan här på emocore.
Citat från Friman
40 år? really?
Lägg av.
Och till TS: Det är nog omöjligt att få ett stabilt svar på ett internetforum för tonåringar på en fråga med så många viktiga delar som spelar in, som vi inte förstår oss på p.g.a. brist på erfarenhet, ung/dum-skiten och det där. Kan säkert vara ett bra bollplank, men ta inte EC för seriöst bara ): Och lycka till!
Träffa någon annan som är på samma plan som dig själv.
Låter oerhört korkat att vara med någon som nästan är dubbelt ens egna ålder som vill ha barn.
Speciellt när du själv inte vill ha barn ännu.
Usch
Citat från RobbanMurray
Face it, han är i princip dubbelt så gammal som du är och det är ju inte konstigt då att han vill bilda familj. Och han kanske inte vill vänta "några år" på att du ska mogna med tanken om att kanske vilja ha då, för du kan ju inte svära på att om exakt 1,5 år så vill du ha barn. De måste ju kännas osäkert för han.
Hur som helst så tror jag de bästa tipset nån här kan ge är: tala ut med han, sätt er ner en lång stund och disskutera saken
Jag VILL ju, men jag vet också att det inte passar sig NU. Och det vet han också.
alltså detta är jätte svårt att hjälpa dig för de är ditt val och inte vårat då men jag tycker inte att du ska strunta i dina studier för att få barn nu när du väl har kommit igång med dom igen. jag tycker att studier går före barn om de nu inte är planerat då men. om du verkligen älskar honom så förstår jag om de är ett jätte svårt beslut att fatta men som de verkar som så är han lite i sin va ska man säga ''40 års kris'' med att skaffa barn och familj och är inte du redo så måste han ju ha förståelse av de om han nu älskar dig. såå tycker ni ska prata ut om detta så ska du se att ni kommer fram till nåt så blir de nog allt bra tillslut :)
Han är 40 och vill ha familj, det stämmer ju att tiden inte är helt på hans sida. Tycker hans uppfattning verkar rationell, att kräva att han ska låsa sig och kanske aldrig få någon familj känns ganska hårt.
Tycker det känns som du har tiden mer på din sida än han, så om det fortfarande 'är ni' om några år så ja, då kanske man kan tänka över det hela igen.
Nåja, det var iaf mina första tankar efter att ha läst ditt inlägg.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet