Förlåt

Det slog mig just. Hur hela mitt liv varit ett helvete, och hur helvetet har format mig till den person jag är. Missbildad. Jag kommer aldrig bli det jag vill, få det jag önskar, för ända sedan dag ett har mitt liv varit ett sär-liv, jag har varit ett sär-barn, och det går neråt varje dag. Jag trodde jag hade nått botten för flera år sedan. Hela tiden tror jag att jag nått botten. Men jag kommer aldrig nå botten, jag kommer sjunka ända tills den vackra dag som jag dör, då får jag äntligen flyga. Hoppas jag. Det är det enda jag har att se fram emot om jag ska säga sanningen. Visst, nåt roligt kanske händer imorgon, eller nästa vecka, och nästa år. Men det är inte nog för att vara en vändpunkt.
Och det jag verkligen hatar är att ingen någonsin kommer förstå. För alla andra är jag antingen den där tjejen som bara har det bra och alltid har haft det bra, för andra är jag någon som överdriver, bara tänker på sig själv och gör en stor grej av ingenting. Men det är en stor grej. Okej att ni har problem som ni tycker är störst i världen, och de är ofta stora. Men jag har problem jag också. Jag finns jag med. Bara för att jag inte pratar om det hela tiden, skriver det överallt och gråter hela tiden betyder det inte att jag inte har nåt att prata om, slriva om, gråta över.
På grund av vissa av de där cp grejerna så kan jag faktiskt inte skylta med mina problem. De har gjort mig till den jag är och jag hatar den jag är. Jag hatar att jag alltid kommer må dåligt utan att kunna få nån hjälp, ens stöd. Bara blint stöd i så fall. Men det är inte värt nåt när det kommer till kritan.
Jag kommer alltid vara tjejen utan vänner som hatat sitt liv från första början och gråtit varje dag.
Och ja, jag fattar att ni tycker jag är cp (vilket jag är) men jag bryr mig fan inte om vad ni tycker. Jag bryr mig inte alls. Jag orkar inte bry mig längre. Jag vill bara bort.

Det jag vill ha sagt med denna fruktansvärt långa text är att jag inte pallar mer. Jag mår så sjukt dåligt och jag tänker göra det jag måste för att må bättre. Om det innebär att jag inte kan finnas för mina vänner (vilket jag hatar) så visst. Jag får bli forever alone dårå. Igen. Och jag vill bara säga: FÖRLÅT