hey whats up you guys welcome back to another breakdown :)

idag såg jag nån tumblrpost om hur man bör reflektera språket man använder med sina vänner då och då, att inte alla kanske uppskattar ironiska hälsningar som "hi bitch!". och jag kände mig så träffad? angående mig själv?? jag klankar inte ner på någon på samma sätt som jag nedvärderar mig själv. tror inte någon någonsin har ens varit i närheten av att trycka ner mig på samma sätt som jag har trycker ner mig själv. brukar driva jämt om att jag skäms över min existens och allt jag gör vilket jag tycker är kul, men den känslan har varit så intensiv den här veckan. tittar aldrig på folk när jag är ute och går. vill kunna gå på en promenad om jag mår dåligt men då blir jag bara påmind om hur annorlunda jag är, vilket får mig att skämmas ännu mer. önskar att jag bara var osynlig eller åtminstone kunde smälta in bättre.

hursomhelst tror jag att jag måste skära ned på det hatfulla språket mot mig själv om jag ska börja ändra syn på mig själv. senaste gångerna jag har pratat med min pappa har han bara påminnt mig gång på gång om att jag måste sluta vara min egna fiende. att jag måste sluta vara så hård mot mig själv. jag kan omöjligt vara medveten om hur allt funkar utan att ha varit med om det. och om jag råkar göra fel så är det okej. just nu beskyller jag bara mig själv för att vara en idiot om jag gör fel eller beter mig utanför vad som ses som norm här. jag vet att jag måste bryta min giftiga syn om mig själv för att kunna bygga upp den igen men det är så svårt. känns som att jag gör om den här resan gång på gång under mitt liv men det blir liksom inte enklare. är alltid tillbaka vid ruta ett och måste bara kämpa mig fram.