riizzies blogg

Här är kan jag skriva av mig. Här läser han inte. Rätt skönt. Att skriva av sig offentligt någonstans utan att han ser. Jag vet inte hur länge till jag orkar träffa honom och ha dessa dumma fjärilarna i magen och samtidigt veta att det är en risk att berätta vad jag känner. Risken att du sticker. För vi är ju bara vänner med det där lilla extra. Vi sover, vi myser, vi knullar, vi pratar, vi kysser, vi håller om varandra. Vi har allt det där. Och det värsta är, det känns inte som om det bara handlar om det längre. Det känns som om du verkligen menar det. Jag menar, sättet du tittar på mig på, leendet, hur du faktiskt behandlar mig. Hur du faktiskt lyssnar på mig. Det känns verkligen. Hur du ibland kan prata framtid. Men samtidigt, vi har ingenting. För det är ingenting. Det var vår första överenskommelse. Men jag börjar tappa fokus. Därför för att ingen av oss hade varandra som partner-standard. Men man kan ha så fel. Du råkar nämligen vara perfekt.
Det var aldrig meningen att jag skulle bli så kär i dig. Jag trodde det var helt omöjligt. Men några månader senare så står jag här och vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara berätta alla känslor jag har för dig. Berätta exakt hur jag känner. Allt det som jag håller inne för att inte förlora dig. Jag vill inte ta den risken. Jag spenderar hellre min tid med dig och låtsas som ingenting. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar. Det tär på mig. Jag försöker spela kall, ser till att jag har tillräckligt med avstånd, att jag inte håller om dig utomhus trots att din arm är runt om mig. Jag pussar dig inte framför vänner, inte ens när vi säger hejdå. Jag låtsas bli förbannad när du kallar mig sötnos eller babe. Jag ser till att ha mitt avstånd för att behålla dig. Men i själva verket vill jag ingenting annat än att hålla din hand offentligt, kalla dig för min och säga allt jag känner. Det kommer ta sin tid. Men någon dag kommer jag inte kunna hålla det inom mig längre. Den dagen sätter jag mig i min bil och bara åker. Ringer ut dig och ber dig komma. Ber dig hålla käften tills jag snackat klart och sedan bara blunda, ta ett djupt andetag och berätta allt jag känner. Jag vet att jag kommer börja gråta. För det är samtidigt som jag vet att jag kan förlora dig. Men någon gång kommer det. Vet inte hur många månader till jag kan gå. Men jag får bita ihop och låtsas som ingenting, när jag vet att du är det finaste jag lagt mina ögon på. Och jag vet, att han är den sista jag faktiskt vill dela mitt liv med. Jag har träffat sååå många i mitt liv, men jag har aldrig träffat någon som honom. Som får mig att skratta mig hål i magen med. Som jag kan prata med om allt. Som faktiskt frågar hur jag mår, om jag är hungrig och om jag önskar något från affären. Som faktiskt ser till att jag har det bra. Någon som drar mig nära så hårt och tryggt. Någon som håller om mig. Någon som delar samma humor. Som har samma hemska sida som jag har. Som skojar brutalt. Som förstår mig och vi förstår varandra. Jag trivs och det gör du med, det har du själv sagt. "jag hade blivit sårad om du skaffade pojkvän för jag vill inte förlora dig" - det säger emot sig själv så himla mycket. Men ändå har jag inte just dig som pojkvän. Såhär starkt har jag inte känt för någon och jag verkligen gör allt för dig... Allt.
Jag vet inte varför, men jag tycker om dig något så fruktansvärt och det värsta är, jag säger det till dig, men det är ändå ett skämt.
Blundar och tänker tillbaka till igår. Igår var nog en av de mest magiska. Jag vet inte om det var för båda två var stenhöga. Men det kändes. Hela världen snurra, vi satt bara tysta, du hade din arm runt om mig, jag berättade något men kom av mig. "haha hur beng är du egentligen?" och sedan kysste du mig. I evigheter. Och det räckte inte med en gång. Det skulle vara två. Två långa kyssar med din hand på min kind och den andra hårt runt om mig. Tog en paus, du log mot mig och dina nötbruna ögon kollade så djupt in i mig att jag trodde helt ärligt att du såg alla mina känslor. Så är det varje gång du kollar på mig.
Alla andra vet vad jag känner, alla förutom du. Och jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv trots det har jag stått på tågspåret. Alla hejar på att det ska bli vi två, för det är så klockrent att det ska vara vi. Alla andra ser det, men inte vi. Ingen av oss vågar antagligen. Eller så är jag ensam om att känna så för dig.
Det tar kol på mig när vänner och familj säger "shit vad ni är söta tillsammans" - för både han och jag har hört det nog minst 10 gånger, av både vänner och främmande.
"Friends with benefits"