I sökandet efter mig själv fann jag min syster
Japp då var det dags, den perioden i livet då jag återupptäcker mig själv.
Då jag letar mig tillbaka till mina vackert blomstrande tonårsdagar, som rebell och duktig-flicka, för att kunna ta mig vidare i livet. Jag blickar över mina minnen och både njuter och plågas av det som hänt.
Det är lite som att kolla på fotboll, eller rättare sagt reprisen. Vissa stunder är värda att återuppleva medan andra vill man helst glömma. Arsenals självmål i lördags är det senare alternativet, speciellt för min partner.
Jag minns vissa ögonblick mer än andra, drömmer mig tillbaka ett tag och inser sedan att jag har det bättre nu. Men jag vet att utan alla dessa händelser skulle jag inte vara den jag är idag. Och jag vet att jag har så många personer att tacka för det. Tacka för att de stöttade mig genom de svårare stunderna och skrattade med mig när jag stått på rulltrappan uppåt igen.
-
Idag läste jag upp ett tal i aulan inför hela skolan, i en lokal med över 400 personers närvaro. Jag läste upp en hyllning till min syster, för att hon alltid funnits där i både vått och torrt. Speciellt den mörka dystra verkligheten som både hon och jag fostrats in i. Jag läste upp, berättade om vår tid tillsammans och hur stor hennes närvaro varit för min fortsatta existens.
Det tog mig två veckor att skriva talet, jag ville att allt skulle vara perfekt. Kraftfullt, vackert och berörande men samtidigt smärtsamt och förkrossande. Jag ville återge mina känslor precis så som jag kände då, men samtidigt behålla mitt sken av att vara osårbar. Bryta ner, bygga upp. Visa att man kan vara på botten, svag och utan tro på mänskligheten, men att man reser sig starkare än någonsin, om man bara har någon där vid sin sida under hela processen.
I vilket fall som helst så har jag rivit i gamla sår; öppnat upp, plockat bort och sytt igen.
Bearbetat och kommit över det.
Tittat tillbaka och kommit fram till att den enda anledningen till att alla de underbara människorna jag mött de senaste 7 åren varit för att min syster funnits där konstant.
Kommit fram till att utan hennes skulle jag inte orka med alla de mörka dagarna jag fått stå ut med.
Vridit på allt fram och tillbaka, precis som när man sitter och plockar med rubiks kub, och insett att min syster är den enda anledningen till att jag aldrig tappade tron eller gav vika för pressen jag utsatts för.
Hon fick läsa mitt tal idag och jag såg hur tårarna tryckte under hennes ögonlock, såg hur barriären som höll dem tillbaka tillslut brast. Jag log när jag till sist kramade om henne och torkade hennes tårar. Jag kysste hennes panna och frågade försiktigt vad hon tyckte om det. Svaret jag fick var en hård och lång omfamning, hon grät och viskade att hon älskade mig. Då började även jag gråta, tårarna jag hållit tillbaka under dagen tycktes helt plötsligt så nära inpå och det dröjde inte länge innan de strömmade över mina kinder och föll på hennes axel.
Idag kommer jag somna med ett leende på mina läppar och jag hoppas att min syster gör detsamma.