vem behöver vänner när det finns pizza

Det är mycket olustigt och smått vidrigt att behöva handskas med nykära föräldrar. Bli bortprioriterad och påmind att jag en själv inte har något. Dessutom blir en tvingad insikten att en inte är den viktigaste personen i allas liv hela tiden, när ska folk inse att jag faktisk är det?

I någon slags knäpp fick min fader i alla fall för sig att Tilde behöver pizza, så sagt och gjort har det vankats pizza. Surdegspizza, platt och knaprig.

Pålägg: marinerad seitan (hade för mycket av chili eller nåt men själva seitanen var ok), kapris, paprika, oliver, soltorkade tomater, champinjoner zucchini och mina krossade drömmar. Ist för ost ringlades havregrädde på i rika mängder, vem märker en skillnad egentligen?


Det smärtsamma ögonblicket när en vill ha och vill ha och vill ha men inte får. Förbjuden kärlek.

Kollade sen på Breakfast att Tiffany's för andra gången på en månad. Vill ha 60tals-George Peppard, innan a-team. Ugh, ryser.



Vill för övrigt vara Audrey Hepburn. So skinny. So funny. So pretty.


Gråter.

För övrigt har jag en och en halv veganpizza i kylen och en tom lägenhet imorgon så antar att detta är en öppen inbjudan att känna sig fet och miserabel med mig. So long farewell auf wiedersehn fuck off.