Och vad vet du

om att inte vilja vakna, längre? Det är för mycket. För mycket människor. För mycket relationer som går åt helvete. För mycket mat som jag inte kan äta. Psykvård som måste kosta alla mina sparade pengar.

(Kan ses som triggande.)
49kg, 172 cm. Och ned skall jag. Jag skall låta detta äta upp mig. Det ger mig en känsla av eufori att få hungersmärtor.

Är det inte sorgligt, hur jag inte kan blogga någon annanstans än här, för då skulle folk döma mig direkt? Fan, jag är så jävla tragisk.