Min ångest kan gå och ta sig i röven

Orkar fan inte gå varje dag med ångest som får mig att känns mig tomare
Än luften utan att ens veta varför...

Har haft en jääävligt bra vecka faktiskt och ända sitter jag här och känner mig som ett svart hål
Jag vill prata med nån men vet inte hur vad ska man säga, hur förklarar man en känsla man inte själv kan förstå och inte vet varför man känner så...

Ska på min tredje permission sen jag flytta till utredningshemmet vill verkligen inte förstöra det men vet inte hur fan jag ska orka, min egen mamma är livrädd för mig, ett litet snedsteg kan få muren att rasa och så är vi tillbaka på ruta ett då hon inte ens vågar ta hem sin egen dotter

Vill få henne att förstå att jag aldrig skulle åka hem om jag kände att jag inte kunde klara det
Ett snedsteg på Risingegården och ett snedsteg hemma är olika jag VILL hem på permission men jag vill INTE vara här. Jag vill få tillbaka det jag själv förstört men jag orkar fan inte leka fuktig hela vägen dit, jag är en människa och jag för mina misstag men för mig kostar ett misstag en hel frihet....

Känns bara så jävla patetiskt att må såhär utan en endaste liten orsak