moon_childs blogg

Jag e så jävla instabil.
Jag kan inte kontrollera mig själv
Börjar bara gråta för ingenting och blir skitarg på min kompis för att hon peta på mig.
Vet inte ens vad jag känner för saker längre. Vill skrika på random personer på tunnelbanan.
Det vore så himla nice. Är bara rädd at någon ska slå till mig. Även om jag hade förstått dem.
Jag vill kasta ut saker genom fönstret. Och gör folk illa, göra mig själv illa.
Orkar seriöst inte med något. Jag gråter varje dag över obetydliga saker.
Jag går runt och orolig hela tiden. Jag vågar inte tänka på saker som jag bryr mig om.
Jag känner mig ensam och övergiven. Men hoppas att det bara är tillfälligt.
Men jag har underbara vänner och så fort jag träffar dem igen så blir det nog bättre förhoppningsvis.
Saknar dem bara så himla mycket.
Upptäckte nu att allt blev förvirrat precis som mitt liv.
Vanligt vis gråter jag aldrig men nu har jag gjort det mycket på senaste tiden.
Brukar inte heller bli så arg på ingenting.

Det går inte att beskriva hur mycket jag älskar pink floyds musik.
Dom är fantastiska. Jag vill gråta och skratt, skrika det högsta jag kan.
Jag vill springa runt som en galning. Asså musiken får mig att känna grejer. Att känna att jag lever.
Det e underbart. Och jag kan acceptera att jag känner grejer. Jag vill att det ska göra ont. Det gör inget
Det betyder att jag lever. Jag är så jävla lycklig men ändå så olycklig och full av ångest på samma gång.
Och jag älskar allt och hatar det samtidigt
Mm Asså den här musiken är fan det underbaraste någonsin
Den e så jävla vacker.

Det går upp och ner hela tiden jag kan aldrig vara glad en längre period
Jag har varit glad idag och skrattat mycket men nu när jag ligger ensam så kommer dem jobbiga tankarna. Vet inte varför men allt gör så ont och för varje minut som går växer ångesten. Jag tror inte att jag är ensam längre. Det är någon som inte syns som stirrar på mig i mörkret. Någon som inte syns. Jag vågar knappt andas rädd för att något ska hända. Men jag vet att den som står där i mörkret och sitrrar vill mig väl. Jag vet att den är lika ensam som jag. Jag känner en trygghet i att inte vara helt ensam. Och för tillfället ljusnar mörkret. Men jag vet att den finns där. Någon stans och väntar på att den i mörkret ska dra sig undan. Då är jag helt ensam. Ensam med mig själv. Och det är mig själv jag är räddast för.
För det är jag som är farlig. Det är jag som vill skadda.