försöket att bli bättre

jag hade bestämt mig för att bli bättre, jag jobbade hårt, jag tog tag i fysiska och psykiska saker, det gick framåt, det kändes bra, det mesta var bra, sen började det sakta ner, och nu känns det nästan som allt går bakåt, som att jag blir sämre för varje dag, orken tog slut, jag orkar inte helt enkelt, jag börjar bete mig konstigt, skär bort viktiga delar från mitt liv för att nästa del försöka sy fast dem igen. Det här går inte, jag fortsätter försöka puttra framåt att nå mitt mål men det går inte, det är för svårt, jag vill bara ge upp, lägga mig ner o säga att det är över, ja försökte, jag gör ger upp på mycket. så varför inte nu? jag vet inte, jag har inget riktigt val, eller ett val finns alltid men bara ett val e logiskt. så jag puttrar på dag in o dag ut, men jag vill av den här båt resan bort från den, bli nån annan vara nån annan bara jag slipper vara mig, vad ska man göra när man e fast i sig själv? man puttrar på, framåt, alltid framåt, även när hela skeppet sjunker, kanske kan man nå land.
jag hatar ändå att klaga, det är väl inte så farligt egentligen? det spelar väl ingen roll när det händer mig? andra har det värre. ändå klagar jag ofta...vad ska jag göra? jag klarar inte av att ljuga inte inför alla iallafall. men jag klagar för mycket, det gör jag. ibland så borde jag bara hålla käften, suck it upp, walk it off osv, det är bättre så, jag mår bättre utav att klaga mindre o jag slipper vara jobbig för andra, jag e rädd för att vara jobbig att andra människor ska finna mig det att jag ska vara en belastning. jag ser mig själv som jobbig.

jag klagar för att jag skriker om hjälp, men när nån försöker så skjuter jag ifrån dem för jag ska inte vara jobbig, men jag behöver hjälp. jag vet inte vad för sorts hjälp men hjälp på nått sätt...nån som är som en jojo, när man skjuter ifrån dem studsar de tillbaka snabbare...