Nu får det fan va nog.

Nu har jag suttit hemma hela veckan, inte orkat ta mej ut och inte orkat göra mej iordning.
Tanken har slagit mej ibland, men det dåliga självförtroendet tar över snabbt.
Jag behöver whina om det, jag klarar inte av det. Sjukt att sitta hemma i en vecka för dåligt självförtroende.
Men när det går så långt så att det handlar om tvångstankar och att tanken på att skada sej själv, då tycker jag att det börjar bli lite för brutalt.
Så här sitter jag och whinar lite. Nu har jag visserligen ryckt upp mej, imorrn ska jag verkligen anstränga mej.
Jag har inte träffat någon annan än min kära pojkvän under hela veckan, känns lite..surt.
Men jag skulle inte ens ha klarat mej igenom det utan Robin, då skulle jag va ett ingenting som grävde ner sej djupare i sängen för varje gång det vaknade.
Men som sagt. Nu har jag ryckt upp mej skapligt mycket.
Imorrn ska jag gå till praktiken, försöka komma i tid. Det handlar ju bara om att vara på ett varuhus
där jag inte känner någon i några timmar, det klarar jag av. Sen kan jag tänka på om jag ska träffa folk efter det. Onödigt att oroa sej för det nu tycker jag.
Jag måste skriva en ansökan om sommarjobb också, som jag skulle ha gjort för 24718257 veckor sen.
Hoppas att det fortfarande finns en chans.
Så måste jag ringa pappa som jag skulle ha gjort för flera dagar sen, usch och fy.
Jag blir så arg på mej själv, varför glömmer jag allting hela tiden?
Det enda jag kan koncentrera mej på är mej själv och mitt dåliga mående.
Samtidigt som jag tycker att jag är patetisk som gnäller så mycket så tänker jag åt motsatt håll också.
Min sorg blir inte mindre, för den är min och går inte att jämföra med någon annans.
Jag måste få må dåligt och vara ledsen även fast jag har det så pass bra omkring mej som jag har det.
Men jag blir så frustrerad när jag inte vet vad allting beror på. Varför ska just jag vara så deprimerad hela tiden, jag har ju egentligen ingenting att vara ledsen för?
Peace out.