Hur jag blev av med prostitutionen.
För två år sen var det; ibland känns det som en evighet sen, ibland känns det som om det var igår.
"Tur att aldrig mamma fick reda på någonting".
Det var min största skräck, inget annat.
Sjukt?
Jo, det kan man säga.
Vad är det då jag talar om?
Inget, för jag skriver faktiskt - men ärligt...
För ett år sen var prostitution min verklighet, min vardag.
Skojar jag? Nej.
Söker jag uppmärksamhet? Knappast.
Hur vet ni att jag inte sitter här och bara skriver massa bullshit? Det vet ni inte, så ni får väl tro på det eller så får ni väl inte tro på det.
Det började när jag började sjunde klass.
Allt handlade om vem som hade snyggast kläder och vem man hängde med.
Jag ville köpa mig populär; det gick tyvärr inte när mamma låg hemma sjuk och levde på bidrag.
I början av första terminen kom en kvinna från ungdomsmottagningen - hon pratade om sex, preventiv-medel, våldtäkt, incest, prostitution och dylikt.
Det var där idéen kom ifrån.
Jag klandrar inte kvinnan från ungdomsmottagningen - hade inte hon gett mig idéen hade någon annan.
Jag var ganska välbekant med sex, hade förlorat oskulden redan som tolv åring, äckligt tycker kanske ni. Kan tyvärr inte ändra det som hänt.
Jag fick en minimal månadspeng - för den köpte jag vågade kläder, billigt smink och allt annat jag tyckte att jag "behövde".
Sen började jag sälja mig själv.
I början gick det inte bra kan jag då säga, sen tog jag kontakt med folk via internet.
Det första jag köpte var en p-stav.
Ungdomsmottagningen ville inte att jag skulle ha en först, eftersom de tyckte jag var för ung för att ha en och för sex.
Jag vet inte hur, men på något sätt fick jag den tillslut.
Efter ett tag hade jag tappat räkningen på hur många jag legat med.
Men pengarna kom, jag kunde bli "populär" så jag kunde inte bry mig mindre.
Jag vill inte berätta allt för... invecklat, även fast jag är väldigt öppen, är detaljer något jag inte vill berätta.
Det pågick i nio månader. Jag hade ingen skam.
Jag var inte rädd för könsjukdomar, jag var inte rädd för att råka illa ut.
Jag var rädd för att mamma skulle få veta.
Patetiskt? Jo visst.
Varför fick det ett slut?
Mamma blev frisk, hon började få sin normala inkomst.
Jag behövde inte pengarna jag tjänade längre - så jag slutade.
Tänker ALDRIG börja igen, det har tagit mig tills nu att förstå hur FEL jag gjorde och hur sjukt och äckligt det jag höll på med är.
Min mamma vet inte, mina klasskompisar vet inte, mina vänner vet inte, ingen vet.
Utom jag, ni som läser detta och Frida Sten.
En tjej som gav mig mer stöd än ett par kryckor till den benlöse.
Jag är skyldig henne allt.
Tack för att jag fick lätta på hjärtat!