Blöh

Ibland undrar jag vad umgås med för människor, vad jag här för människor runt omkring mig och vad dom ger mig. Den enda jag kan komma på att jag kan vara precis som jag är med är karatekishti. Jag kan vara sjuk med henne, jag kan vara äcklig och dryg och jag vet att hon tar mig på precis rätt sätt. Och hon får mig alltid att skratta hur jag än mår.
Jag har en annan vän, som jag inte tänker skriva ut här, som jag inte alls kan vara så med. Usch, jag avskyr att jag inte kan skriva något specifikt här. Ialf, jag mår sådär när jag umgås med folk som inte kan acceptera att jag är som jag är. Alltså, att jag är så vidrig som jag är. Vidrig som äcklig. Själv tycker jag att jag är fullt normal, men sen pratar man om något med någon och får ett "ew, prata inte mer, du är äcklig". Och det gör, tro det eller ej, fan ont i mig. Och det är ord som inte ens sårar egentligen. Min kropp är van vid att rapa och fisa när som helst, och när den inte kan det börjar jag må illa och må skitdåligt både fysiskt och psykiskt.

Nu är detta dock bara morgonfunderingar, men i alla fall!

Så, nu kan ni gå och dö alla som finner mig uppriktigt äcklig. Alla andra kan få en puss.
Jag ska röka nu, baibai.