Insomnia + ångest = mitt mode.

Kommit förbi stadiet att kunna gråta. Går jag och lägger mig och faktiskt somnar är jag övertygad om att jag inte kommer vakna utan kommer hamna i mardrömmar för resten av livet. Är jag vaken har jag ångest from hell. Mina Theralen glömde jag hos Theo, mina circadin håller mig sovande i kanske en-två timmar. Trycker jag i mig tillräckligt många Seroquel så jag somnar kommer jag sova tills i övermorgon och det går inte. Morsan är på jobbet. Alla sover. Jag tror min kropp är hungrig. Äter jag kommer jag mentalt kräkas på mig själv tills jag avlider. Låter jag bli att äta hallucinerar jag. Den här natten kommer vara forever känns det som.
Allt jag egentligen vill ha är honom och en tillhörande kram.
Gå och dö.

Egentligen vill jag dra på Håkan Hellström så högt att det hörs till Skåne och mina trumhinnor spricker så det är det enda jag kan fokusera på. Håkan, alltså.