geofsux666s blogg

Jag har lyssnat på låten om och om igen nu och försökt hitta orden.
Det gör ont på ett sätt som känns så bekant men så ovant på samma gång.
Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden och ta in allting,
uppleva allt igen utan att veta hur allt skulle sluta.
Jag kommer aldrig kunna berätta för dig hur mycket du lärt mig.
Jag kommer aldrig kunna berätta för dig hur mycket du har gjort oss illa.
Jag kommer aldrig kunna tacka dig för allt eller få ett förlåt från dig.
Jag kommer aldrig få berätta om allt jag vågat göra tack vare dig.
Jag kommer aldrig få veta om du hade varit stolt över mig nu.

Sista gången jag fick se dig var i stugan en vårdag 2016. Du var onykter och förmodligen hade du nån av dina värsta dagar, så du kom knappt ut ur sovrummet. Inte för att jag ville träffa dig heller, så arg som jag var på dig. Hade jag vetat att det skulle vara sista gången hade jag tackat dig för allt du lärt mig och för att du varit som en pappa för mig under tiden som min egen pappa inte velat ha med mig att göra. Jag hade berättat precis hur ont det har gjort i mig när du behandlat oss alla som skräp och kallat min mamma alla möjliga hemska ord och som du provocerat fram en sida av henne jag aldrig sett innan. Jag hade berättat att det är mycket tack vare dig jag vågat ta chanser i livet, men även att det är pågrund av dig mina syskon är traumatiserade av alla skrik och bråk om nätterna.

Jag önskar att du hade fått hjälp tidigare, och jag hoppas att du äntligen funnit ro. Vila i frid, Anders

---

Make it a sweet, sweet goodbye - it could be for the last time and it's not right.
"Don't let yourself get in over your head, " he said.
Alone and far from home we'll find you
Dead like a candle you burned out;
Spill the wax over the spaces left in place of angry words.
Scream to be heard, like you needed any more attention;
Throw the bottle, break the door, and disappear.

Sing me to sleep, I'll see you in my dreams, waiting to say, "I miss you. I'm so sorry."

Forever's never seemed so long as when you're not around, it's like a piece of me is missing.
I could have learned so much from you, but what's left now?
Don't you realize you brought this family a world of pain?
Can't you see there could have been a happy ending we let go?

Sing me to sleep, I'll see you in my dreams, waiting to say, "I miss you. I'm so sorry."

Fan vad skönt att det mesta går bara man ger sig fan på det. Blev 17 månader i Oslo och de månaderna är jag så tacksam över, trodde inte ens jag skulle klara 6 månader. Saknar allt redan. Trikken hem från tåget efter jobbet, promenaden ner för gatan till gymmet på morgonen, Sognsvann och Frognerseteren, alla barer, alla parker, fina Grünerlökka som fortfarande känns som hemma trots att det snart var en månad sen jag stack, alla fina människor jag fått lära känna. Nu sitter jag här ändå, där jag aldrig trodde jag skulle hamna. Fått jobb som brevbärare tillslut och bor med vänner i en stad jag aldrig trodde jag skulle bo i. Längtar tills denna stad känns som hemma precis som Oslo gör.

Fått jobb och lägenhet i Uppsala. Flyttar nästa helg. Kommer att sakna de stilla dagarna här. När jag tvättar, kollar serier, är hemma ensam. Promenerar runt Grünerlökka och köper mat på Meny. Har bara haft mig själv att tänka på här. Långt borta från familjeproblem och vänner. Har funnit lite ro här bland lägenhetshus och gatorna. På jobbet har jag bara mig själv och min egen prestation att tänka på. Att flytta in hos F och S känns inte alls bra just för hur det var mellan oss på gymnasiet. Märkte i måndags när jag hälsade på dem i nya lägenheten att jag blev tyst och sa ingenting, precis som på gymnasiet. För jag har inget vettigt att säga. Fan vad jag inte vill tillbaka till det. Men att stanna här känns inte heller hållbart med tanke på hur jag mått senaste månaderna. Var fan ska jag ta vägen?

Tillåter mig själv att stanna hemma från jobbet. Tillåter mig själv att köpa tofu-sushi och tillåter mig själv att baka trots att både ekonomin och hälsan säger ifrån. Lyckades med 5 km på 35 minuter på löpbandet igår vilket är personligt rekord då jag knappt ens orkar springa två km utan att stanna. Försöker bara fokusera på att må bättre genom att inte jobba, äta gott och träna, kolla på serier och spela piano. En månad kvar tills jag åker hem. Kan jag klara en månad av jobb på det där jobbet där tiden verkar stå still? Kan jag lyckas stimulera mig själv nog för att inte få flera breakdowns om dagen? Jag vet inte. Har funderat på att åka hem i december, ta en långsemester från Oslo och hjälpa till på gamla jobb hemma under december. Det är antingen det - att få komma hem till familjen, eller att försöka hålla ut en månad till här. Låter asdramatisk som säger så, men faktum är att de här senaste månaderna har jag behövt gå ifrån jobbet för att stimulera mig genom att scrolla på mobilen flera gånger per dag. Vi snackar 45-60 min toalettid per dag, som inte ens är toalettbesök utan bara ett sätt att få distrahera tankarna. Ser inte så jävla bra ut på arbetsprofilen direkt. Därför sjukanmälde jag mig halva dagen igår och idag för att bara slippa. Aja det löser sig. Om 30 dagar är jag påväg hem.

Hur ska jag orka de flera månader som är kvar här? Varje dag på jobbet känns som en evighet. Ångesten på kvällarna kryper tätare inpå för varje dag känns det som. Allt jag vill är att vara hemma. Hemma hos mamma med katterna, ute på landet. Inte känna något måste över något. Jag orkar inte med sånt just nu och har egentligen inte orkat på ett tag, men ändå varit tvungen ju. När jag fick reda på att jag är obehörig för programmet jag sökt på universitetet och när jag insåg att det kommer ta flera månader med massor av arbete med lägenheten innan vi kan flytta var det som att allt bara kraschade. Ser inte hur jag ska kunna ta mig igenom det. Pappa säger "se till att du har ett jobb här hemma innan du flyttar". Mina kompisar jag ska bo med i Uppsala senare hetsar mig att jag ska söka jobb där och flytta in med dem asap. Samtidigt måste lägenheten här i Oslo fixas, vi måste hitta nya hyresgäster, hyran ska fortfarande betalas in flera månader till. Önskar så innerligt att jag kunde ta allt jag behöver och flytta hem till mamma ett tag. Bara fokusera på att försöka må bättre. Gå till psykolog, vara med familjen, köra in till stan en solig och frostig vintermorgon och lyssna på mina bästa akustiska favoritlåtar, handla mat åt familjen, köra systrarna grusvägen till busshållplatsen. Önskar det så innerligt.

Och vem fan pratar man med om detta?

Inte så jävla konstigt att jag mår som jag mår i Oslo. Har ju inte en människa där som jag bryr mig särskilt mkt om eller som bryr sig särskilt mkt om mig. Är totalt isolerad från omvärlden där förutom när jag är på jobbet och kanske hälsar på en kollega om jag har en bra dag. Har inte ens kommit hem till familjen än men är så glad att jag är hemma äntligen. Bara 2 månader kvar tills jag sticker från Oslo för gott<3

idag på jobbet välte en container av från min truck för att de som sätter ut ordrarna inte hade satt fast den ordentligt. ingen big deal, jag stannar trucken och sätter på den på trucken igen, men då kommer en gubbe fram och uppmanar mig att köra försiktigare nästa gång. "????" tänkte jag för jag kör alltid jävligt försiktigt. efter det gick dagen utför. började tänka alla jävliga tankar igen. najs att en så liten sak kan göra nåt så konstigt med huvudet. senaste timmen har jag suttit i min säng och haft en sån jävla jävla ångest, känns som att jag ska spy. min rumskompis tittade in och frågade om jag kunde fixa läckaget i kylen. hatar att bo här, hatar mitt jobb, hatar fan det mesta just nu förutom linkin park. nu skränar min rumskompis extra högt med besticken för att jag ska komma ut. måste fixa läckaget nu. ha dee

har haft ångest hela veckan. (tisdag idag:)))) kände orosklump i magen, torrhet i munnen och hjärtklappningar i söndags. igår på jobbet blev det värre, fick svårt att andas ibland och blev lite yr titt som tätt, det höll i sig hela dagen. så konstig grej. idag på gymmet höll jag på att svimma efter att ha gått av löpbandet trots att jag bara gått en stund, hade pulsen högt upp i halsen med kraftiga och snabba slag och såg suddigt några sekunder. är så trött på allt, är trött på att ha närmsta vän 30 mil bort men är även trött på att umgås med folk pga känslan jag har när jag är med folk. är så oönskad och i vägen överallt. kan inte minnas senast jag ringde en vän/en förälder/ett syskon för att prata, för jag tror fan inte det är någon som vill prata med mig. inte för att det är en nyhet. på fredag ska jag till vårdcentralen och fylla i enkäter, kommer då förhoppningsvis få veta om det är nåt fel på mig. borde gjort det för många år sedan men har alltid trott att denna dåliga sida av mig är en del av min personlighet, vilket det ju iofs också är, men någonting som kanske går att arbeta bort. "allt går att arbeta bort" jajaja men det är inte alltid kraften och viljan finns. "sometimes solutions aren't so simple, sometimes goodbye's the only way". nästa vecka fyller jag 21 och då kommer en kompis hit all the way från karlstad. blir typ lite rörd över att hon tar sig tiden att komma hit, samtidigt som jag känner mig skyldig/jobbig att jag ens frågade, trots att hon sa ja på en gång med caps lock och sju hjärtemojies. kanske begär för mkt av min omgivning? kanske överreagerar så jävla mycket? jag vet inte. det enda jag vet är att om en månad kommer antagningsbeskedet för universitetet. kommer vara ett vrak fram tills dess, och trots att jag vet redan nu att jag kommer ha så jävla svårt på uni med min koncentrationsförmåga och bajsångest så hoppas jag att jag kommer in. behöver känna att jag gör nåt bra. jävligt trött på att åka runt och plocka mejerivaror på ett kyllager nu