It wont come back. </3

Man bor, och växer upp på ett ställe. Landet.

Man är mobbad sen dagis.

Blir fälld i bussen.

Mobbad för ens utseende.

Retad för att man kanske inte vill gå i alla fula fjortis kläder som andra.
Utan istället gå omkring i trasiga converse skor , säckiga svarta jeans med två nitbälten och kedja, vit t shirt och en way toooo big mörkblå eller svart kofta.

Utskrattad.

Utpekad.

Kränkt.

Slagen.

Man vill få hjälp, men får ingen.

Man pratar med skolsköterskan som säger att hon ska prata med mobbarna, och be dom sluta.

Hon gör det.

Allt blir värre.

Man pratar läraren, som säger att jag ska prata med föräldrarna.

Man gör det.

Dom skrattar och tror inte på en.

Man pratar med rektorn, som pratar med mobbarna igen.

Allt blir alldeles för mycket värre.

Man säger det till rektorn, som då säger att dom kommer bättra sig.

Man står ut. dag för dag.

Ingen förbättring.

Allt känns bara skit.

Alla struntar i en. Förutom EN. Som då råkar vara den enda vän man har.

Ingen som man kan prata om ens problem med eller så, men en som man kanske kan få le lite med.

Det är just den kompisen som man håller sig till. Och man känner sig tryggare när man är på skolan.

Man blir bästa vänner. Håller ihop hela tiden.

Men när man väl vågar prata om mobbingen, med henne, för att söka tröst, så får man en bitch blick och en massa dumma svar, som att jag inte alls blir mobbad, att jag borde kämpa lite mer för att få fler kompisar.

Jahaaa. verkligen, jag kämpar inte, inte ens 1% enligt henne. Bara det att jag inte vill vara som alla andra tjejer... jag gillar inte tjej saker, tjej kläder osv. Får inte jag vara som jag vill eller? Tydligen inte. När hon säger att jag måste kämpa mer så menar hon att jag ska ta på mig tjej kläder och sånt för att jag ska bli accepterad av de andra geeksen. Bulllllshit!!!

Man fortsätter vara bästa vänner. Man fortsätter bli mobbad. Till och med utav en av buss chauförerna.


Man drömmer sig bort från verkligheten, till en värd där allt är bra.

En dag, står huset i lågor. Allting som man haft, och levt med. Min kissemiss, Tussan, som då var den enda riktiga ''vännen'' som jag hade.

Allting försvann rakt framför ögonen på mig.

Man känner sig tom, förvirrad, och man begriper ingenting. Allting går i slowmotion.

Jag gjorde en liten film på när det brann. Tack vare den, blev alla i klassen helt plötsligt för en dag mina ''vänner''. Bar för att se på filmen. När dom gjort det så låtsas dom helt plötsligt bry sig.

Jag blir extra mobbad på bussen den veckan som huset brann ner. Alla tycker att det ska bli jätte kul att jag ska flytta. Dom är sarkastisk mot mig, och slänger ut en massa ord som inte varit i redigering i käften på dom.

Jag flyttar, ungefär 8 mil bort

Flyttar in i en deprimerande lägenhet.

Börjar en ny skola. Med en noob lärare som bara var ute efter att sätta dit en.

Man får EN kompis, som snackar skit om en, avslöjar hemligheter om en.

Man är så dum så att man tror på en i klassen, att hon vill bli ens vän. Men man blir bara utnyttjad och nedtrampad. Sen står alla där och skrattar åt en igen.

Man får en Kille.

Killen gör slut

Man blir ledsen och sårad.

Sen får man reda på att han varit otrogen under hela förhållandet.

Man blir mer sårad än någonsin.

Man gråter floder.

Man blir förbannad.

Man får en ny kille.

Som självklart gör det samma.

Och nästa och nästa....