flickas blogg

Jag har flera år i rad följt med på konfirmationslägret tillsammans med Ansgarskyrkan. En dag, varje år, har vi pratat om döden. Alla får dela sina historier om döden, den verkliga döden då en människa faktiskt gått bort, den verkliga döden där husdjuret behövdes avlivas eller den där döden då en relation dött ut. Jag har aldrig tidigare varit med om att någon som betytt något för mig har gått bort, därför har jag alltid pratat om den där döden då en relation tvärt tagit slut och dött ut. Samma historia 4 år i rad.

Min mormor och morfar har varit skilda så länge jag kan minnas, och när jag var yngre hade mormor en annan man. Lasse-morfar kallade vi honom, han var ju inte vår riktiga morfar men han betydde ändå mer än man kan tro. När vi var mindre så var vi ofta ute vid hans hus på landet. Jag och min syster samlade på sniglar, kollade på jordgubbarna vid trappen och sprang runt på gården med våra vita mössor med våra namn på.

Vi satt i det enorma vardagsrummet med en tänd brasa i hörnet och spelade på Nintendo 64. Både Super Mario och Zelda, favoritspelen som vi aldrig tröttnade på. Lasse-morfar var en höjdare på båda spelen och klarade alla banor och hinder. Han brukade kalla oss grabbarna och ofta sa han "Kom då små grabbarna så åker vi iväg och handlar raffaellos." Små, runda, vita cocos-godisar som smakade gudomligt. Som ni märker så har jag en hel del minnen med lasse-morfar, och jag kan ärligt säga att jag har mer minnen med honom än med min riktiga morfar. Om jag ska skriva tyvärr eller inte, vet jag faktiskt inte.

För några år sen blev Lasse-morfar sjuk, i cancer. Han sålde sitt hus och flyttade in till stan. Vi träffade inte honom så mycket, eftersom hans styrka inte var den bästa. Men någon gång ibland var vi på besök. Jag minns hur glad han blev när vi dök upp, hela han sken som en sol. Sist jag träffade honom var i vintras, dagen innan julafton, då jag gav honom en marsipanbakelse formad som en ros.

I fredags fick jag det hemska beskedet, beskedet som jag någonstans djupt där inne visste skulle komma snart. "Lasse-morfar är död." Hela jag sjönk ihop, jag fick ett svart, tomt hål i bröstet, gråten kom direkt och tårarna var näst intill ohejdbara. Cancern tog med honom ner i fallet, han är borta, han finns inte mer, jag fick inte ens säga hejdå

Så det känns så här när man förlorar någon. Äckligt, jävla, fördjävligt. Bröstet som är tyngre än någonsin och tårarna som tittar fram då och då. I natt kom tårarna, och jag bara grät och grät i flera minuter. Jag kunde knappt andas. Mamma kom in och tröstade mig, men det tog ett tag och det kommer ta ett bra tag innan jag kan vara helt glad.

Nu har jag en annan historia jag kan berätta. Nu har jag upplevt den riktiga döden, då någon faktiskt går bort. En hemsk och förfärlig känsla som sitter djupt inom mig. Som skrivet tidigare - han kanske inte är min riktiga morfar, men om ni bara kunde veta hur mycket denna människa betyder för mig. Hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag kommer att sakna honom. Han har alltid haft en stor betydelse för mig och min familj, och jag kommer alltid att minnas honom som den glada Lasse-morfar ute på landet.

Nyårsafton 2012 kikade jag förbi honom en snabbis, då min mamma var där och firade med honom. Då spelade vi upp en låt på youtube där jag sjöng och han sa att han tyckte jag var jätteduktig och aldrig skulle lägga av med musiken. Den senaste tiden har jag knappt sjungit något alls, men nu, från och med idag, ska jag börja sjunga igen. För honom.

Vila i frid, kära lasse-morfar.

Att alkoholen har varit och är ett stort problem runt om i världen är väl inte oundkomligt? Att barn till vuxna som missbrukar alkohol hamnar i skuggan av flaskan är också något som många vet, ändå fortsätter barnen att hamna på sidan av och alkoholen är det enda som hägrar. Vad ska behöva göras för att barn som lever i dessa hemmaförhållanden ska bli sedda och även få känna sig sedda? Anses det vara okej att bara gå vidare när man som vuxen eller äldre vet att något pågår och att något är fel?

I varje skolklass kan du hitta minst ett barn med en förälder som är alkoholist. Detta är ungefär 10-15% av Sveriges barn, d.v.s. att det finns upp mot 200 000 barn som lever i dessa förhållanden enligt SOU.

För lite mindre än en månad sedan såg jag filmen ”Svinalängorna” där man får följa en storasyster med lillebror som kämpar sig igenom dagarna med en pappa till periodare och en mamma med svag personlighet. Denna film visar två av tvåhundratusen barn som lever med en alkoholist till förälder. Filmen har en stark handling, och den utspelar sig i ett lågklassamhälle, på en gård i Ystad. Familjerna som bor på denna gård är låginkomsttagare samt invandrarfamiljer. Trots det så är den nya lägenheten för dessa två barn rena lyxen.

I filmen får man följa storasystern Leena från de att hon är vuxen med egen familj och egna barn, till det att hon ska hälsa på sin sjuka mor och därmed får tillbakablickar till sin tragiska och hemska barndom. Händelserna i filmen är gripande och man blir riktigt berörd. Att ha vetskapen om att vissa barn utsätts för dessa hemmaförhållanden gör en nästan tårögd – eller nej, inte nästan – man BLIR tårögd.

Jag satt där med tårarna nerrinnandes för mina kinder i trettio minuter efter att filmen hade slutat och eftertexterna hade rullat färdigt. I trettio minuter lät jag tårarna rinna och jag lät tankarna kring min uppväxt, kring filmen och kring framtiden att flöda. Jag kunde nämligen relatera en hel del till vissa händelser i filmen eftersom jag själv är uppvuxen med en alkoholist till pappa.

Jag minns hur jag hela tiden bävade inför att pappa-veckan skulle komma. Hur jag hela tiden gick runt med en klump i magen, som bara växte och växte och aldrig blev en smula mindre. Jag minns tankarna som ofta cirkulerade i huvudet när mina steg styrdes upp för de två spiraltrapporna i trapphuset. Skulle han vara glad och nykter? Skulle han vara full och arg? Skulle han vara aggressiv? Är han ens hemma? Har han tagit min månadspeng igen, eller får jag köpa lördagsgodis denna helg?

Alla har vi bra och dåliga dagar, likaså alkoholister. Därför var rädslan och oron större än någon annan känsla i kroppen när jag tryckte ner handtaget till lägenheten. Hade han en bra dag? Ja, men då spelade det ingen roll att han hade tagit några öl och skojade runt. Hade han en dålig dag? Ja, då väcktes rädslan inom mig och jag kunde aldrig riktigt veta vad som väntade under resterande tid av dagen. Tyvärr präglades min pappas liv till största del av de dåliga dagarna.

Det hände ofta att jag möttes av alkohollukt och en väldigt hög ljudnivå när jag klev in genom dörren. Musiken spelades så högt så att det bara lät hemskt och nästan så att den skrålade ut genom högtalarna. På pappas dåliga dagar var han väldigt deprimerad och att vi barn fanns i närheten var inget han var medveten om, allt som hägrade var han och hans alkohol. Alkoholen blandades med hans depression och förvandlades snabbt till aggressivitet, och under hans aggressiva stunder fick jag bevittna allt för mycket för mina barnögon att hantera. Allt från en yxa i badrumsdörren, till att han ska hoppa ut genom fönstret (från andra våningen), till djupa jack i hans handled, nedblodade vita skjortor och stora ärr på hans armar.

Jag själv står här idag, starkare än någonsin med en bruten kontakt till min pappa. Att bryta kontakten med honom och komma ifrån all besvikelse och alkohol kan ha varit det bästa beslut i mitt liv. Trots att jag står här idag, på båda benen, med ett förflutet som givit mig styrka – så är det många barn som inte har den styrka och det mod som krävs.

Jag hade inte heller det mod som krävdes, inte förrän vid 16 års ålder sa jag ifrån för första gången i mitt liv. Vid 16 års ålder var första gången som jag faktiskt vågade stå upp för mig själv och säga ifrån till min pappa. Inte via sms, inte via telefon utan face to face. Jag tog upp allt som hunnit hända under min uppväxt, allt som jag störde mig på, allt som tryckt ner mig under alla dessa år och jag tror faktiskt att min pappa blev lite omtumlad. Hans reaktion blev att ställa sig två centimeter ifrån mitt ansikte och skrika med sin alkoholfyllda andedräkt att allt var mitt fel. Men så mycket har jag lärt mig, och så mycket vett har jag innanför pannbenet att jag vet att det som hänt INTE är mitt fel.

INGET barn ska få ta åt sig, INGET barn ska få gå runt med tanken om att allt som hänt är dennes fel, INGET barn ska någonsin få gå runt och tro att man är anledningen till att föräldern beter sig som hen gör. Att vara alkoholist är en sjukdom, och det beror absolut inte på barnet själv.

Jag tycker inte att det är okej att barn ska behöva genomgå ett helvete för att en förälder har ett beroende. Barn ska inte behöva ha en jobbig och hemsk barndom för att föräldrarna dricker alkohol och inte kan ta det ansvar som de egentligen ska ta. Barnen har rätt till att bli älskade, uppmärksammade och inte minst – sedda. Om inte föräldrarna ser barnen, så måste det finnas någon annan. Släktingar, lärare, dagisfröknar. Någon i omgivningen måste se att det är något som inte stämmer.

Jag menar, att ett barn genomgår ett helvete syns väl långa vägar på barnets sätt att agera och vara på? Det kan ju knappast undgå upp mot ett tiotal personer i dess närhet, att ett barn inte mår bra? Folk måste börja ta ett ansvar, trots att det inte är ens egna barn det handlar om. Alla förtjänar en chans till att synas och få omtanke och ett barn som lever med en alkoholist mister ofta dessa möjligheter.

Barn ska få leka med sina vänner. Barn ska få chansen att kunna ta med sina vänner hem, utan att vara rädd över att mamma eller pappa ska ligga på soffan med en flaska i handen. Barn ska kunna känna sig trygga i sitt egna hem utan att känna en rädsla för förälderns plötsliga aggressioner eller utfall. Alkoholismen behöver nå en mildare nivå. Alkoholismen bör minskas rejält för att barn ska slippa en traumatiskt och hemsk uppväxt som jag själv fått vara med om.

Att 200 000 barn lever med minst en förälder som alkoholist gör mig ledsen, arg och förbannad. Barn ska inte behöva genomgå något så hemskt och jobbigt. Barn ska inte behöva se sina föräldrar halsa öl efter öl, ligga utslagna på soffan eller stå på allt för ostadiga ben. Barn ska inte behöva växa upp snabbare för att ens förälder inte kan ta sitt ansvar. Barn ska få vara barn.

EC måste vara det tråkigaste som finns, därav min lysande frånvaro på denna sida.
Men ni hittar mig på instagram under namnet; idaqkarlsson
ni hittar mig även på snapchat och kik under samma namn.
Sen så har jag min blogg som uppdateras dagligen; http://idaqkarlsson.blogg.se

EC suger, tack och hej!

Tog bort alla mina blogginlägg. Det är ändå ingen som läser denna blogg, och jag har ingen större lust att fortsätta skriva här. Mår kasst för tillfället, eller nästan hela tiden. Så det blir bara en massa deppinlägg.

På min vanliga blogg är jag så positiv som möjligt, så vill ni fortfarande veta av mig så hittar ni mig här:
http://idaqkarlsson.blogg.se eller så kan ni följa min instagram @ idaqkarlsson.

Ni väljer, peace out!