Skriva av mig

Suttit på sjukhuset hos morfar varje dag sen i torsdags när han kom in, alla i familjen har tydligen blivit sjuka så kan inte komma dit, så att hälsa på han, hjälpa han, är mitt ansvar, känns förjävligt. Jag är glad över att hjälpa han, o tvekar inte en sekund på att göra det men tycker jag har mycket redan som det är, får trycka i mig lugnade för att klara av dagen, o det känns förjävligt allt just nu. Så mycket med skolan, ligger efter i varenda jävla ämne, hemma är det kaos, ligger efter med allt, att det är städat hemma är ett mirakel känns det som. Önskar bara min utredning kan startas, för väntan är dödande. Att vara biopolär som jag tror jag är, är för jävla jobbigt, ena stunden är jag jätte glad, andra deppig. Jag vill bara få vara som alla andra, men denna sjukdom får man leva med resten av sitt liv, o just nu känns det så jävla vidigt, känner mig så sjukt jävla värdelös, om man redan har dåligt självförtroende så kommer en diagnos in i livet, som man ska må bättre då da eller, nej. Men samtidigt känns det sjukt jävla skönt att kunna få hjälp, o till slut lär man väll sig o leva med det. Jag vill bara ha ett fungerade liv. Finns så mycket jag vill skriva, bara få skriva av mig men har en lektion som väntar, underbart.... Aja, slutar iaf 15 idag, så bara åka till sjukhuset i Mariestad efter det eftersom kss skickade han dit igår.

Är iaf glad över att jag har min underbara pojkvän, o mina fina vänner. Jag älskar er