Förruttnelse
Alla människor är vi djävulens åkommor, vare sig vilken religion vi har så blir det alltid svart tillslut för du är inte nått jävla specialfall för hittepå gudar. Ingen kommer levande från denna världen, vi vandrar genom livet som zombies. Det finns inte mycket att leva för egentligen om man tänker efter och hittar man nått som ger en livslust, kärlek och viljekraft så ska man hålla fast och kämpa för att behålla det, men oftast så dör det man vill ha mest först av allt så man får fortsätta vandra med en större börda än förr.
Man måste vandra, vandrar man inte så existerar ingenting längre. man ska vandra tills fötterna blöder, all vävnad, blod, kött, senor och muskler faller sakta av dig och lämnar ett oändligt illaluktande och ruttnande spår efter dig och det är bara vissa köttslamsor som hänger vilselett på ditt skelett och är kraftlöst klämt mellan ben och förstånd.
har ni någonsin känt den underbara känslan av att vandra på en kyrkogård? it brings peace to the mind don`t you think?
döda människor känner inte smärta, känner inte kärlek och känner ingen oro eller rädsla.
I envy the dead <3
