Those precious moments

Hejsan vänner!
Har äntligen återvänt till min kära hemstad Stockholm :)
Den senaste tiden har jag spenderat mestadels själv (kompisarna jobbar) och filosoferandes.
Har haft tid till att tänka och njuta av livet. Köpte en bok igår (som jag redan har läst ut). Det var en självbiografi av en 17-årig tjej i Norge som beskrev sin kamp mot cancer. Det var ett Wake-up call utan dess like!
Jag grät kontinuerligt genom hela boken och kände mig extremt tacksam för att jag har det så bra.
Hon fick mig att vilja bli en bättre människa, att ta tillvara på mitt liv och leva det.
Att uppskatta alla jag har runtomkring mig och våga säga det jag tänker, innan det är försent.

Imorgon skall jag marschera till SÖS och skriva upp mig som blodgivare :)
Trots min extrema rädsla för nålar :3
Men men, kan det rädda liv så är det VÄRT DET!

Igår hade jag en av de bästa stunderna på länge :) Jag hade världens mensvärk och hade riktigt ont i magen, så humöret var sådär lagom roligt.
Jag skulle träffa Micke på stan vid 20, men var så himla sugen på att tacka nej och åka hem och dra täcket över huvudet..
Jag är glad att jag inte gjorde det! så fort jag såg honom komma gåendes på gatan mot mig, ångrade jag alla tankar på att åka hem.

Vi snackade länge om allt mellan himmel och jord, mestadels sjukdomar och medicin men även lite lättsammare ämnen :)
När vi hade fikat färdigt följde han mig till tunnelbanan och satt brevid mig på bänken och väntade på tbanan mot farsta strand.
När den kom så ville varken jag eller han släppa taget <3 så jag missade den, jag missade säkert 5 tbanor mot farsta strand innan jag ens ade tankar på att orka ge upp hans varma famn.
Så vi bara satt där, höll om varandra och var mestadels tysta. Vi bara lånade varandras värme och njöt av känslan av att ha varandra.
Att ha en famn att drunkna i när man behöver närhet och kärlek.

Det var inget superromantiskt eller dyrt eller vidare genomtänkt, men fan vad jag njöt av det. det lilla extra <3

Ha det så bra fina vänner :)