Mina känslor, ingen annans.

Jag är ledsen. Det är mina känslor.

Jag har svårt att släppa allt som hänt från 15-21 år gammal.
Jag har sårat andra för att jag hela tiden har sårat mig själv. Vet inte vad som är värst.

Att såra andra eller mig själv. Båda två kommer från samma hål av osäkerhet, hålet av kaos som ständigt matades av mig själv.
Impuls efter impuls går jag på lina på människors förtroende för mig.

Jag litar inte alltid på mig själv, mina känslor är starka och har allt för ofta fått styra mig. Jag romantiserar.

Den vuxna världen, den bittra sanningen är att det enda man har kontroll över är sig själv. Blanda dig inte in i andras skit.
Alla lever för sin egen skull, fokusera på ditt. Du är inget mirakel i någon annans liv. Det har jag fått lära mig idag.

Människor kommer och går. Minnen bleknar, minnen ger känslor.
Minnen ska ligga i en låda som du bara öppnar ensam.