Våldtäkt.

Det var den 2 Maj 2017 som mitt liv skulle förändras totalt. Jag hade den 24 April påbörjat min 5 veckor långa APL inom äldreomsorgen och jag var lycklig då jag fått den praktikplats jag önskat , jag hade även sett fram mot detta i ett halvår. Första veckan gick bra, jag lärde mig nya saker och hade full närvaro och stor trivdes jag kunde inte varit nöjdare.

Men den 2 Maj så var planerna efteråt att jag skulle träffa min såkallade bästa kompis, vi skulle ses och kolla film tills min buss gick vilket var någon timme ungefär, men under denna timme hann h*n förgripa sig på mig mot min vilja, jag hade tidigare samma dag visat och sagt ifrån att jag inte ville göra något sexuellt med h*n. Men sen helt plötsligt låg h*n där över mig och vad jag berättat efteråt så sa jag att h*n skulle sluta men det fortsatte i ca 15 minuter. Under dessa 15 minuter frös jag för att överleva kändes det som, efter 15 minuter fick jag äntligen till '' Jag måste gå till bussen'' men var tvungen att upprepa detta ett par gånger innan h*n valde att sluta. Vi gick till bussen och h*n sa '' Vi får göra om det''.

På bussen hem bröt jag ihop, skrev till ett par kompisar vad som hade hänt och vad jag skulle göra då jag inte förstod vad som hade hänt. Så jag beslutade mig för att ringa https://www.emocore.se/polarbear vilket är min stora syster. Hon ringer mamma, mamma ringer polisen. Så medans jag och syster sitter i samtal och väntar på att polisen ska svara så hinner dom komma till platsen. Jag fick åka med in till Akuten där jag tillbringade x antal timmar, anmälan gjordes, bevis beslagtogs och jag har aldrig känt mig sådär smutsig och äcklig som jag gjorde då, inte ens efter duschen kände jag mig ren.

Det tog nästan 1 år innan första rättegången och den var otroligt tufft, jag hade ju förträngt viktiga detaljer och hade panikångest under hela rättegången. Den förlorade jag pga brist på bevis. Men åklagaren i fallet valde att överklaga till Svea hovrätt som tog upp ärendet i en ny rättegång. Den rättegången vann jag och jag var så lycklig för det kändes äntligen som att någon tog mig på allvar. Jag är otroligt glad för de poliser jag träffat och min advokat samt stödet från min familj.

Men nu efter 2 år bröt jag ihop totalt och blev inlagd för första gången på psykiatrin inom slutenvården och fick diagnosen ptsd, och nu väntar jag på behandling. Men innan dess måste jag sluta med mitt självskadande och bli mer stabil som person innan detta kan påbörja.

Funderingar efteråt har varit '' varför sa jag inte nej flera gånger?'' ''Varför skrek jag inte?'' '' Varför putta jag inte ifrån h*n?'' Men jag har förstått sedan att man hamnar i ett läge som kallas för frozen flight, vilket var det jag hamnade i.

Ber om ursäkt för krånglig text men det var otroligt jobbigt att skriva om.