Exkluderad

Enda sedan olyckan är det den starkaste känslan jag haft. Den kommer varje jävla ditt dag
Kryper över min hjärna och det enda jag sitter och tänker är hur meningslös jag faktiskt är.
Ingen hör knappt av sig, alltid jag som ska tjata, vara lite för mycket.
Låter klyshigt men INGEN vill hänga med en rullstolsbunden person.
Det har jag märkt JÄVLIGT tydligt, känns fantastiskt att kunna faktiskt ta sig ut, men igen vill gå ut med en.
Om man lyckas bestämma typ "aa men vi hörs i morgon när vi ska ses"
Det händer aldrig, ännu en gång exkluderad. Jag är så trött på att fråga för det blir ju aldrig så som det var tänkt.
Vill inget hellre än att faktiskt bara försvinna. Jag är besviken på er alla, på hela jävla skit samhället
Och att jag ska tydligen leva i minst 60 år i denna jävla skiten


I'm out