b1rks blogg

I Skallen på Birk #2

Dessa konstanta kritiska tankar och desperata försök till förståelse av människorasen och dess beteende hemsöker mig. Varför är vi tillåtande av framväxande glashus liknande känslor när vi samtidigt hävdar att människor alltid kastar sten i dem? Vem gör felet återigen? Vem är den naiva parten som hoppas på att folk skall sluta kasta sten i våra glashus när vi säger ifrån istället för att ersätta det ordinarie glaset till något som inte går sönder? Hänger du med i min metafor?

Ignoransen vi väljer spelar något så otroligt mycket roll i detta, Vi väljer att verkligen inte inse felen vi gör i att försöka få andra att göra rätt enligt vår egna etik och moral. När vi i själva istället kan förstärka oss och vara självkritiska till våra egna fel och sedan föra oss mot en förbättring? Ignoransen gentemot självinsikten och att vara självkritisk har byggts upp av all ytlighet som växt fram hos min generation. Tyvärr har ni andra tröttnat på oss redan, anser kanske att det är för sent att öppna våra ögon och rädda ''Den förlorade generationen?''

''Oj, Separerade han sig inte från mängden nyss? Varför refererar då han sig återigen till mängden som i detta fall är 90-talisterna.''
Jag separerar mig från idiotin och ignoransen i beteendet hos människan, jag själv har många brister som påminner om dem ordinarie brister den vardagliga människan har men jag är inte blind för dem. Jag ser dem, märker dem, låter dem tugga på mitt liv till en viss gräns där dem senare utesluts och tas itu med i karantän. Lite som ett Anti-virus. I en del andra fall eliminerar jag brister och problem innan dem hinner byggas upp genom att inte tillåta dem i mitt bettende och mitt sätt att föra mig.

(Disclaimer: Jag är varken bättre eller värd mer än någon annan.)

I Skallen på Birk.

Nollsju trettiosju på en söndag morgon beslutar jag mig äntligen att skriva dessa ord, dessa rader. Efter ha vaknat runt 03:00 snaret av mardrömmar igen känner jag ett behov för att få utlopp av mina emotionella sida. Den där veka och svaga sidan vi alla är så besatta av att att skydda men samtidigt predika är okej att visa ibland.
Normen av att du ska kunna öppna dig för andra människor anser att det ''behövs'', Gör du inte det anser folk dig vara en känslo-rubbad och kall människa, och vänder vi på myntet så ser dem inte samtidigt att man blir en naiv och oförsiktig människa när kranen väller ut känslorna till någon eller något som i vissa fall inte besitter förståelse för en och dennes situation. Ibland är det inte endast för din skull dem vill lösa dina problem. utan snarare känner sig påverkad av ditt problem så pass mycket att den vill lösa det, inte endast för att du skall må bättre, Myntet har alltid 3 sidor.
Men om du blint förväntar dig en människas förståelse om din situation och den sedan inte förstår, blir du kanske upprörd över dennes brist på förståelse och ännu mer nerdragen, endast på grund av din egna naivitet och brist på förståelse, ''Så vem förstår inte egentligen?''

(Disclaimer: Jag är varken bättre eller värd mer än någon annan.)