"Då har man en diagnos"

På svenskan jobbade vi med idiolekter och vi skulle skriva vår egen. Jag frågade vad man ska göra om man pratar likadant oavsett vilket sammanhang det är typ. Det svar jag fick var att om man inte kunde skilja på sitt sätt att prata så har man en diagnos. Jaha då vet jag det, tack så mycket då. Det blev inget bättre av direkt. Kände mig bara ännu mer värdelös än vad jag gjorde innan. Inte för att det är något fel med en diagnos men det är nog det sista jag behöver nu.
Jag skulle få hjälp av en kille med min dator idag så jag gick med honom till hans korridor och när jag gick därifrån sa folk "hora" och "jasså hon har börjat med sverigedemokrater också". Inte jätte kul att höra det bakom ryggen och ingen vågade säga det när jag gick med honom utan de sa det när jag var själv. Känner att jag inte riktigt orkar bry mig men ändå så bryr jag mig. Det är inte bra alls.
Jag lovade även mig själv i sjuan att jag aldrig skulle bli 16. Problemet är att på söndag blir jag 16. Jag kan verkligen aldrig hålla vad jag lovar mig själv.
Bli av med depression, sluta med självskadebeteende, bli av med anorexia, sluta dricka, sluta röka, sluta behöva killar hela tiden utan klara mig själv och sluta med självmordstankar. Men inget har jag klarat av. Känner mig oduglig till det mesta.
Fan nu är det fredag och nu tar jag helg