Tänker på dig.

Sitter helt ensam i mitt lilla rum med en massa tända ljus och lyssnar på gammal fin rock. Känns på något vis så underbart och sorgligt. Jag saknar dig så otroligt mycket. Eller jag saknar er båda så otroligt mycket. Jag tänker på er båda varje dag och den stora frågan som jag alltid har är "är ni stolta över mig eller är jag bara en skam?" Den frågan har förföljt mig sedan 25 december 2011. En av de värsta dagarna i mitt liv. Dem frågan blev ännu starkare den 26 augusti 2013.
Jag undrar alltid vad morfar skulle sagt om den person jag är idag. Hade han varit stolt över vad gör? Skulle han tagit med mormor hit när jag hade huvudrollen i Mamma Mia? Hade morfar varit stolt när jag sjöng och spelade piano i kyrkan på min konfirmation?
Hade min morbror Gösta varit stolt över att jag vill jobba med design och att jag ritar och älskar konst som han gjorde? Skulle han hjälpa mig med olika saker i musiken? Skulle han sitta varje gång vi sågs och berätta om vad droger gör med en?
Den nästa stora frågan jag kämpar med är. Vem är näst på tur? Är det mormor, farmor eller någon av mina morbrödrar eller mostrar? En kusin eller kusinbarn? Mina föräldrar? Min farfar dog när han var 55 och pappa är 54 nu. Jag ver inte om jag någonsin vill ha svaret på den frågan.
Döden är det vackraste och det hemskaste på samma gång. Jag är rädd för den varje gång. Det är det mäktigaste som finns. Döden är inget problem på dagen men så fort det blir kväll/natt så tar den över allt och ingen finns där när jag behöver någon. Känner mig så liten och maktlös. Precis som jag egentligen är och alla andra. Ingen kan besegra döden. Bara lura den några gånger.
Hade nog behövt någon här hos mig just nu. Allt är ju typ ett kaos. Smärtan i mig äter upp mig inifrån. På dagarna känner jag den inte men på kvällarna är den nästan outhärdlig.
Det ända jag vill så är det att höra din röst en gång till. Det är allt jag begär.