Jag trodde du skulle leva för evigt.
Studenten. Det ska vara vitt, studentmössor, utklädnasshower och "fy fan vad vi är bra"... Jag känner mig inte som "fy fan vad jag är bra". Vi spelade paintball idag. det var soft.
Fritidsledaren ungf. "Kan ni inte vara lyckliga utan sprit på eran egen student, så kommer ni troligen aldrig att bli det" Sant. Men mitt hjärta är delat i tu. Jag är glad över studenten. Jag vill ha roligt.
Samtidigt ligger min mormor på sjukhus. Fn. Hon ska fylla 70 till sommaren. Hon skulle vara på min student, äta gott och ha det bra. Var är hon på väg nu? Två veckor sen var det inga problem, och jag hade önskat mig ett knasigt paraply. Shit, jag tar tillbaka det. Kom igen, jag ber. Bli frisk. Jag trodde du skulle leva för evigt. I varje fall tills jag inte finns mer. Vad orättvist. ¨
Och hur kommer det sig att jag inte vet bättre? Jag som har haft både farmor och farfar. Och ändå hoppas jag att det blir bra. Hon kommer att bli 125. Minst. Men ibland blir det inte som man har planerat.. Och jag är inte dödens drottning, så jag har inte ens blivit insatt i planen. Vad gör jag om hon inte finns imorrn?
She glanced down at her shoes again, and they met her stare. Shoes are realists, she tought, and they seemed to be saying:
No chanse. Sorry, but no chance.