Det lilla problemet

I deras ögon var jag bara ett samhällsproblem sittandes på en trottoarkant, i deras ögon var jag en vanlig deprimerad tonåring som inte hade hittat sig själv, i deras ögon var jag ett patetiskt liv utan framtid.
Men jag bara satt där, skakade av kylan och fylld med hopp.
Hopp som sakta men säkert dog ut ju mer klockan blev, tiden sprang iväg och den urladdade mobilen i min ficka irriterade mig så mycket.
Jag ville ha modet att gå och knacka på dörren.... tro mig det ville jag verkligen men något kändes så fel... jag kände mig i vägen och tänkte bäst att låta bli..
De varma tårarna strömmade ner längs med mina kinder och de fick mig att små le, jag visste inte varför jag grät men jag klagade inte heller.
När jag kände att den sista biten hopp hade runnit ut reste jag mig upp och tog min väska och började förbereda en historia som jag kunde berätta för pappa om hur kul jag hade haft det.
Men tankarna i mitt huvud snurrade ändå, skulle någon bry sig om att jag gick?
Att det lilla samhällsproblemet där på trottoarkanten inte fanns kvar där längre...?