Wingates blogg

http://existenz.se/out.php?id=93358

MEN E HAN DUM PÅ RIKTIT ELLÅR?!

Jag har världens vackraste vänner och igår var Lin & jag och festade tillsammans. En fantastisk kväll (förutom asen som sabbade kvällen under hemresan) och hon är verkligen bland det finaste jag vet <3
Tacksam över att ödet förde oss samman därute på åkrarna.

Man vet ju aldrig, det kan ju finnas någon rik jäkel som känner sig generös just idag så jag slänger upp ett par saker jag vill ha här.

En dag ska jag äga denna underbara tårtklänningen. Jag brukar inte gilla sådant, men den är ju helt underbar!


Nomnom.

Ett gammal inlägg från min blogg, men ungefär såhär snurrar det 24/7 i min hjärna. Förvirrat, men ändå glasklart.

Jag har börjar resignera mig till att detta är mitt nya jag. Känslomässigt labil och ännu mer förvirrande än vad jag var innan.

Jag avundas inte er som faktiskt umgås med mig, ni som i slutändan är den som får dras med i mina känslostormar. Jag måste bara påpeka att jag inte vill förändras. Jag hade förlikat mig med mitt öde som lycklig catlady, nu får jag istället förlika med mig ödet som olycklig. För den som faktiskt orkar läsa det här vill jag först säga att jag både är en obotlig romantiker och samtidigt fruktansvärt cynisk när det gäller kärlek och förhållanden. Om du undrar hur det går ihop så kan jag säga direkt – det gör det inte. Det är delar av problemet. Men för att återgå till ämnet att jag skulle bli olycklig, det är för att jag tror jag kommer förbli ensam. Nej, inte för att jag har så lågt självförtroende att jag fått för mig att jag inte går att älska. Nej, snarare för att jag vet att jag är fruktansvärt svår att leva med. Det har med min personlighet att göra. Jag blir lätt elak, och har ett jävla humör. Jag är en person som inte klarar av att umgås för mycket men är samtidigt lite klängig. Jag behöver kärlek, men är totalt oförmögen att uttrycka det själv.
Förstår du problemet? Jag är allt samtidigt. Jag krockar med mig själv helt enkelt och jag hatar det.

Men jag har fortfarande inte gett upp hoppet än om att bli mitt gamla jag. För, jag orkar inte med allt det här – eller. Jag är en överlevare så jag kommer klara det, men jag vill inte förändras. Det tar så mycket energi, mycket mer energi än vad jag är villig att ge för slutresultatet – att bli sårad. Lin påstår att det är värt det, jag vet inte om jag tror henne. Det känns tveksamt. Fast, jag vet ju inte – jag har alltid tagit den lätta vägen, låtit hjärnan styra över hjärtat. Problemet är när hjärtat vägrar ge med sig – utan tvingar sig till kontrollen och bakom står jag. Utan kontroll.
Kontrollfreaket skriker rakt ut, och paniken ligger hela tiden precis under ytan. Inte för att du märker – om du inte stannar upp och studerar mig noga. Masken utanpå kommer jag inte låta glida ifrån mig, jag måste åtminstone få behålla något mått av kontroll. Och frågar du hur jag mår kommer svaret som alltid vara “Bara bra”. Det är en reflex, så djupt rotad att jag svarar det även om jag inte hade tänkt att göra det.



Fan, nu har jag blottlagt för mycket av mig själv igen. För många lager som jag låter glida undan, kanske beror det på tröttheten, ångesten, ilskan och paniken som blandar sig och blir det här. Den sanningsenliga.

Shit shit shit. Snälla, glöm att du läst det här igen.