V0ltaires blogg

Har haft svåra ångestkänslor på senaste tiden. Det relaterar till att jag försöker att öppna mig för Melli och tusen andra saker. Jag vill verkligen vara med henne iallafall och har verkligen gett upp min ytlighet som jag är så bekväm med. Det gör jag aldrig.. med någon. Men det känns bra med Melli. Även fast hon har varit frånstötande så innan hon åkte ner till Malmö igen så sa hon faktiskt att hon var kär i mig och ''kommer alltid vara det på ett eller annat sätt''.

Det var så gulligt av henne. Ibland undrar jag vad hon tänker.. hon håller så mycket för sig själv. Jag vill bara vara med henne och jag hoppas hon är stark nog att klara av alla hinder framför henne. Ibland vet jag inte om jag är det ens, är mer beroende av henne nu än någonsin. Kunde inte varit ärligare än att säga att det känns skit att bry sig om någon, är det värt det? Hursomhelst känns det verkligen som man lever. Jag tänker att ångesten får finnas där sålänge jag har min flickvän. Den får inte sluka mig, vad som än händer. Jag försöker, försöker innerligt att vara stark men jag gråter hela tiden över allting. Jag hoppas att allting ordnar sig snart. Jag älskar den här tjejen så himla mycket, det är ofattbart. Jag tyckte världen var abstrakt innan jag blev kär nu är den helt och fullkomligt diffus. Beroende på hur det går kommer jag iallafall få brottas med mycket tankar, mycket känslor. Därför har jag sökt hjälp av psykiatrin och ska få utskrivna anti-depp så att jag kan känna mig stabil. Blir ibland rädd att jag ska göra dumma saker. Känslorna tar över och man ser världen i ett annat perspektiv. Måste tillbaka på bannan igen, men jag kommer nog inte sluta kära ner mig i min flickvän. Så starka mediciner finns ej.

Ska sova nu, har ett engelska-''speech'' imorgon. Ingen kommer väl läsa det här men det är lite själva tanken.

Jag har aldrig bloggat förrut, men jag ska försöka få ner några rader ändå.

Åkte tillbaka till storstan idag från min flickvän som bor i Malmö. Kände mig illamående av att åka därifrån, som någon ångerkänsla bet sig tag i mig. Hatar att lämna henne. När man varit med om så mycket tillsammans bygger man sitt liv kring en viss person sen när man åker iväg från den känner man sig ensammast i världen.

Jag var något deppig för även fast vi hade det underbart tillsammans bråkade vi en hel del om saker och ting, mestadels smågrejer. Det vill man ju inte göra om man bara är nere ett par dagar. Men jag tror vi båda bråkar med varandra för att bekräfta att vi faktiskt tycker om varandra.

I övrigt har jag lärt mig något viktigt - att man måste slappna av ibland och inte känna sig pressad hela tiden. Det är så lätt att bli upptagen av skola, kompisrelationer och annat. Men ibland får man bara ta en dag i taget och andas lite i nuet. Jag tenderar till att leva i framtiden och alltid tänka framåt och så missar jag massa njutbara saker runt omkring mig.

Hejdå