håll huvudet högt

Jag har ändrats , men jag har adlrig förändrats så många gånger mitt hjärta blivit lämnat helt ensam.
Försöker se det posetift...har aldrig lyckats
vill inte höra rösten , fan jag orkar inte lyssna...
döden trycker mot mitt bröst.
Jag försvinner den dagen då vinden slutar viska.
Jag dog utav viskningar som väcker tårar av ångest...då gårdagens problem bildas till låtar och sånger.
Jag skriker ut min ångest fast jag vet att ingen hör, har fråga mig för länge vad jag kämpade för !
Men jag har endå tappat bort hela min kämpaglöd.
Håller huvudet högt känner pulsen sakta slå, säg hur ska jag fortsätta när jag knappt orkar stå.
Jag saknar den styrka som jag aldrig har haft..alltid jagat dom saker som ryktats aldrig fanns..

De blir större detta hålet som på spåret jag tydligen inte skulle med detta tåget jag såg de, vägra förstå de.
Eller var felet mitt? var jag så jävla tappad?
Bakom mitt skyd utav plåt och pansar så släppe jag in dig.
Du fick mig infekterd och säga ''förlåt att jag andas''
Denna ångest om nätter, kommer jag nånsin bli bättre, kommer jag nå till den dagen av sol och glädje, till ett paradis där såren läker där jag kan nå en kärlek ?
Frågan den har man ju ständigt.
Försöker hålla huvudet högt och göra de jag kan för att nå upp till en förändring, koncentrera mig på saker som är viktigt.
Försöker se ljuset men mörkret döljer det oftast