Tomhet.

Känner mig som ett tomt skal. Vet inte hur jag ska hantera allt eller göra.

Jag vill ha hopp över att allt kan bli som vanligt igen. Men att acceptera faktumet att det aldrig blir av är så jävla smärtfullt

Jag skäms över mig själv för jag faller ihop flera gånger i fosterställning och lipar, sen att mitt självdestruktiva har börjat krypa upp på mig igen.
Det känns skönt att kunna skada mig som jag alltid gjort, men känner mig som en hemsk människa för att jag gör det.
Och när jag känner mig hemsk över det så blir jag bara mer ledsen och sen blir det en ond cirkel.

Drömmer också mardrömmar när jag såväl sover. Kan vakna upp till två gånger på natt/morgon av att jag kallsvettas och skakar. Drömmer alltid att jag faller från höga byggnader. Ibland snubblar jag, ibland knuffar någon ner mig.

Men ja. Jag vill verkligen inte leva som jag gör nu.

(Länkar ingen låt, fuck you)