Att bo ensam & självförtroendet

Att bo ensam efter när ett förhållande har tagit slut (särbos). Så känns det helvetes jävla ensamt även man har två gulliga marsvin hemma.
Finns inget man kan göra just nu, all ork till att städa/tvätta/laga mat har princip försvunnit.

Men det är ju klart, allt blir ju bara bättre och bättre för varje dag som går, men att vara ensam i en lägenhet är faktiskt jävligt ensamt.
Att man saknar den dära tjejen/killen som man kan mysa med och sova med, den känslan saknar man som fan just nu. Så någon som kanske ville komma in till Skövde och mysa lite eller något? Höhöhöhö.


Sedan stör jag mig ofattbart mycket på att tjejer/killar oftast går efter utseende (som då mitt ex inte gjorde).
Att man ska behöva känna sig ful varje gång när man väl börjar prata med en. När man väl får en komplimang så skiner verkligen sitt leende på topp och man kan känna sig glad hela dagen. Men, det får knappt jag aldrig uppleva, eftersom jag aldrig får några komplimanger, väldigt få i mitt liv och därav så är inte direkt min självförtroende på topp heller för den delen.

Mitt ex brydde sig inte hur jag såg ut. Varken ansikte eller kropp. Det är vad jag gillar när ingen bryr sig. Självklart tyckte hon att jag var skitsnygg osv osv. Men nu när man inte har en flickvän, så känns det att jag måste anstränga mig för att få en enda komplimang och det har jag alltid fått göra då jag får så sällan komplimanger.

Detta kanske är en ''lame'' blogginlägg, men detta är vad jag tycker och tänker. Sorry not sorry. Let's the hate begin!