Känns som förr
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det, vanligtvis brukar jag inte ens skriva av mig. Jag brukar bara låta det vara inom mig tills det helt enkelt går över. Men denna gången är det inte lika enkelt. Jag börjar få ångest igen, och den tar varje tillfälle i akt att hälsa på mig. Det blir värre för varje dag som går, och jag vill inte falla tillbaka igen. Jag vägrar. Jag har börjat få det svårt att somna om nätterna, och när jag väl somnar så kommer mardrömmarna. Ångest för att gå ut, den hemska känslan att alla kommer att döma mig. De kommer kalla mig hjärtlös, men vad ska jag göra då? När jag väl blir emotionell går det till överdrift.
Ångest suger. Att oroa sig om alla sina misstag man gör är hemskt. Jag kollar på människor på min distans och fattar inte hur de bara kan göra ett misstag och inte bry sig. Varför bryr jag mig?