I´ll die eventually

För ett år och några månader sedan gjorde jag ett riktigt försök i att försöka ta mitt liv. Vilket jag uppenbart, misslyckades med. Istället för att aldrig vakna igen, vakna jag och spendera mer än 18 timmar på toan och spydde. I början piller och vätska, efter ett kort tag och resterande tid bara vitt skum och luft.

Idag är det väldigt lite som ändrats sen dess. Jag är fortfarande där, på kanten av en klippa jag så jävla gärna vill hoppa från. Försöker så jävla hårt, att bara va, inte tänka, inte känna. För så fort jag låter mig själv göra det bryter jag ihop.

Jag har dock lyckats, med att INTE skada mig, oavsett hur dåligt jag mår, oavsett hur mycket jag vill. Jag har lyckats att tvinga mig själv att stå kvar, och inte hoppa. Jag vill dö, tro mig, det är nog min absoluta största önskan just nu. Samtidigt, vill jag försöka. En del, även om den är liten, vill inte dö som en misslyckad 19 åring, som spenderat mer år än jag har koll på, med att må dåligt, aldrig riktigt lyckats tillåta mig själv må bra.

Jag har, sedan jag var 12, haft kontakt med alla möjliga jävla tanter och gubbar. BUP, vuxna, UMO terapister, skolkuratorer, skolsköterska, BUP igen, mer vuxna och nu Capio. Jag har provat medicin, ändra min livstil och all möjlig skit och som "vuxen" sitter jag här och min allra största önskan är fortfarande att dö.

Och jag kommer göra det, så småningom, men fram till dess vill jag, SKA jag, försöka göra något med mitt liv, även om det är litet. Något värt att komma ihåg, något värt att hålla fast i.

*Va med vänner
*Använda min studentpresent och resa
*Träffa nytt folk, ärligt folk, icke giftigt folk
*Skaffa ett jävla jobb
*Umgås och göra dumma men asroliga grejer med min närmsta vän
*Besöka Växjö och gamla vänner
*Njuta
*Dansa
*Sjunga

Jag vet inte hur, men på något sätt, ett litet tag till, ska jag lyckas, leva, och inte bara överleva.