Sistersouls blogg

Hey!
My name is Amy . I am 18 years old and I found the love of my life at age 15. We are engaged and we will get married when he finishes to serve his country in the US Army . His name is Jace and he will turn 24 years old in the last of april 2015, which means he is off to the military in May.

We have a long distance relationship and it´s really hard for me, but we have been through this before so nothing can change what we feel for each others. Jace is going to relocated to another country in may for 1 year, we don´t have a clue were they are sending him this time but i hope that he wont be relocated to a war zone.

Jace means so much to me. He is everything I have. Of course I have my family and of course I have my friends, but it isnt the same emotions and it just isnt the same thing. But he makes me happy in a way no one can. He helps me to see my life in an whole other point of view, and he makes it worth living. We did meet each other the summer of 2012 when i was studying at STS

I can´t picture my life without him anymore, like seriously. We have planned everything together. We will get married when he comes home from military, hopefully after the summer 2016. We will try to make a family. We want a boy, named Cemil after his father. And if it is a girl, we will name her after jace´s sis who died in leukemia at age of 8 years to Madeline.

It feels as such an miracle that I found the love of my life at the age of 15. I know our love is still young. But its so real, and so true even that we got a break further now.

It was that day. The day I had been waiting for a very long time. Everything around me stood still, except for my thoughts. They were flying around in my head like the leaves flying from the trees in the autumn, and every leaf has the right place to land on, and they were there to stay just like my thoughts … for a while at least.
The weather was not as happy as I was. Outside the rain was pouring down and I could barely see what was in front of me, or where I was going but somehow it didn´t bother me at all.
My smile was strong enough to light up a whole city. Maybe this city where we both live, this city where we were going to build our memories in, and laugh about all the mistakes that we had done here too.
Oh … it is a beautiful city.

It was kind of dark when I got home. Darker then it was outside. But like I said nothing bothered me that day, everything was just magical. Just that feeling of love from one special person, that one special person I had been waiting for a very long time.
I went to the kitchen and made a cup of tea. It is actually the best thing before I go to bed, it gets you that warm feeling that you have in the body when you´re in love. That warm feeling I had this day.

I also usually check my emails every time I got home but I could not let some spooky emails ruin my day so I turned off my computer and went to the living room instead. Everything was quiet and calm so I took the chance again and looked at the messenger I´ve got this perfect day. The messenger which had filled my inbox on the phone, and made it to the most important thing in the world.
All the words in the text turned into small hearts and almost took my breath away. He was the one. Or was he?

But when I sat there and read the beautiful text, the phone started to ring. That cosy little quiet time was over but the irritation stopped when I saw the name on the screen.I pressed the answering button and said the usual:

-Hello

We talked for a short time and when he ended the phone call I started to wonder why he wanted to see me now? In the middle of the night!
Was he missing me more then I was missing him or had he just (gone) nuts? He said he was outside so I went out with that warm feeling in my body, and that big smile that he said could light up the whole city. That smile which soon were going to be the last real smile for a very long time.

All the words he said now were different from the text, and everything inside of me were black. The wind was so strong and I thought for a second that the whole world just died. I could not believe what had just happen. I just felt like a big question mark with no thoughts at all in my head. The thoughts all gone blank. I could not feel anything in that moment, except for the salt taste of my tears that were streaming down my cheeks.

Before I went home I looked back at that perfect human silhouette who was walking away from me. That human silhouette of a boy who could have been mine.


1+1=2-1=1 …

Hejsan. Idag har jag spelat handboll och det var rätt kul. Vi spelade mot Åkersberga idag, och även om det inte gick så bra så var det ändå ganska kul hehehe. Jag kom hem vid ungefär 3 och mådde jätteilla. Det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig i soffan i en halvtimme. Jag mår så himla illa ibland när jag åker bil, och haft problem med det sen jag var liten. Åkersberga ligger ju ungefär en timme härifrån så det var nog därför jag började må illa eftersom att det låg rätt långt bort. Jag åt sedan lunch, och efter så prata jag lite med pappa o.sv. och sen så gick jag och duscha.Jag har också skypat med Emma i en och halvtimme typ, och det var kul. Hon gick ut för att hämta posten och så såg man hur fint vädret var, alla palmerna, solen åhh. Jag längtar så himla mycket tills jag åker :).

När frågade du senast hur din bästa vän mår? När gjorde du senast något snäll för någon annan? När tog du senast någon annans hand när livet sviker. När bara satt du där och lyssnade senast? När kramade du senast om en vän? När gav du senaste någon en komplimang? När stannade du senast upp och frågade dig själv hur du mår? När gjorde du senast någonting som gör dig glad? När hjälpte du senast någon annan? När log du senast åt en främling? När grät du senast? När skrattade du senast?
- Amy

Jag hatar att ta egna beslut. Ibland kan det vara det bästa som finns, men ibland så är det det värsta som finns. Ska jag välja en blå tröja eller en grön tröja, en cookie eller en morotskaka, om att spendera eller att spara. Det tar kål på mig, och jag låter säkert hur bortskämd som helst, men det kan verkligen vara jobbigt ibland. Hjärnan vill inte fungera, och beslutet ligger i ens egna händer, för ingen skulle väll bry sig om du valde en cookie eller en morotskaka, det får ju man bestämma själv. You feel me?

Jag kom i allafall ungefär hem från matchen 2h sen, och sedan dess har jag bara ätit, kollat lite på serier och tänkt. Det gick inte alls bra att spela, och jag tror att vi förlora med 1 boll eller så blev det lika. Det kan ju för övrigt vara ett bra resultat, men med tanke på vilket lag vi spelade mot så kunde vi gjort så mycket bättre.

Ni vet när man känner hur det har gått dåligt för en själv ibland. Så känner jag nu. Vill verkligen inte verka eller låta negativ, men handbollen är som en berg och dalbana för mig, och jag har varit nere på botten ett tag nu. Känner att jag inte presterat lika bra som jag kunnat, och att jag oftast blir deppig när jag spelar. Just nu så tycker jag att det är sådär, men jag vet att det egentligen är kul och jag bara måste tro på mig själv. Det finns mycket att tänka på. Ska jag sluta, ta en paus, fortsätta o.sv… Det känns läskigt att sluta, eftersom att handbollen är en del av mig, och jag har spelat sedan jag sju-års åldern. Att inte ha någon aktivitet att gå till efter skolan, att inte träffa alla kompisarna på träningen, att inte kunna köra Bengt innan match o.sv… Innerst inne så vet jag att jag kommer att sakna det, och så småning om skulle jag säkert vilja komma tillbaks.

Jag har nu kommit fram till att jag egentligen inte vill sluta. Jag har bara mått lite dåligt nu på sistone på grund av anledningar jag inte vill ta upp här. Jag vill inte att det ska påverka handbollen, men det påverkar ju såklart mitt spel. Jag är så tacksam för alla mina kompisar, ni vet vilka ni är och ni är verkligen bäst!

Det är år 2014 nu, och det här året ska banne mig bli bra! Mina löften är bland annat att inte ge upp och att kämpa både bl.a i skolan och i handbollen. Jag ska bara hitta glöden, för att jag vet hur kul det egentligen är.

Gud, nu blev det här ett väldigt djupt och allvarligt inlägg. Jag vill verkligen inte att vissa av er ska tro att jag nu tänker sluta på handbollen, för det tänker jag ju som sagt inte. Det har bara varit en dålig period, men det ska vi ändra på om några sekuner och framöver. Saken är att jag aldrig tänkt på att lägga av, och nu idag när jag tänkte på det så insåg att det inte skulle vara värt det bara för att jag haft en dålig period inom handbollen, så nej ännu en gång, jag ska inte sluta!

Don't wanna be negative, so just think positive guys (including me).