Tjej, 32 år. Bor i Mölnlycke, Västra Götalands län. Är offline
Schabernack har inte lagt till några event än.
Men jag vill inte vara med nån annan än han. Så känns det ibland. Jag vill aldrig förlora honom, för det finns ingen som jag trivs så bra med som han. Och så bor han på andra sidan landet. Jävla fanskap. "Vi kunde inte vara på den här jorden samtidigt utan att va med varandra", säger Agnes-Lo. Jag känner liknande, även om det inte är till hundra procent bekräftade känslor. Den ultimata kombinationen av personer. Han och jag.
Aja.
Men jag vill inte vara med nån annan än han. Så känns det ibland. Jag vill aldrig förlora honom, för det finns ingen som jag trivs så bra med som han. Och så bor han på andra sidan landet. Jävla fanskap. "Vi kunde inte vara på den här jorden samtidigt utan att va med varandra", säger Agnes-Lo. Jag känner liknande, även om det inte är till hundra procent bekräftade känslor. Den ultimata kombinationen av personer. Han och jag.
Aja.
Men jag vill inte vara med nån annan än han. Så känns det ibland. Jag vill aldrig förlora honom, för det finns ingen som jag trivs så bra med som han. Och så bor han på andra sidan landet. Jävla fanskap. "Vi kunde inte vara på den här jorden samtidigt utan att va med varandra", säger Agnes-Lo. Jag känner liknande, även om det inte är till hundra procent bekräftade känslor. Den ultimata kombinationen av personer. Han och jag.
Aja.
En dag utan den jagande stresskänslan. Bara en dag. Snälla.
Varje träd har en rot, varje hus en byggd grund. Det är bara min som rycks bort från mig.
Ah, okej. Saker jag skulle kunna tänka mig att göra just nu:
1. Åka skateboard
2. Ligga med S.
Saker jag ska fortsätta göra nu:
1. Tumbla och slösurfa
2. Se Rock til fjells med Katzenjammer
3. Fundera på om Solveig Heilo är lite bi
Nej okej, den här gången känns det inte som att det kommer att funka. Men vad ska jag göra?
Åka till Paris med S ska jag i alla fall. Om än inte flytta, kanske. (Men tufft hade det varit! Även om det hade fått bli så att han skulle försörja oss, han som ändå försörjer sig redan nu. Hatar ju sånt.) Så sjuk grej. Men klart vi ska dit, liksom.
Nä, så frågan är hur jag ska göra det hanterbart.
Kanske borde jag åka tillbaka till slottet redan imorgon och svälta resten av lovet, så får jag så mycket egentid jag kan få. Onödigt att hänga här och hänga när alternativet finns. Kan man tycka.
S jobbar nog länge i kväll. Borde fråga. Borde också klara mig utan hjälp utifrån, men there you go.
Saker man kommer att tänka på ibland: Att ens pappa kanske alltid har tyckt att allt som hänt sedan hans barn fötts är dåligt, d.v.s. att allt barnen gillat varit dåligt. Att man därför blir jätteförvånad när man får reda på att Angels in America, som fadern gillar, sändes första gången år 2004.
Eller så är det bara nej-men-har-jag-samma-intressen-som-min-pappa-vilken-överraskning.
Men säg vad man ska göra då? Vad ska man göra om man är fullkomligt jävla söndertrasad inuti för att ens föräldrar alltid varit konstiga och nu tar priset genom att hålla på med en skilsmässa och isärflyttning flytande under flera år? Och när man dessutom precis har nått den fas i livet då man förväntas vara vuxen och ha koll på allt? Och när man DÄRUTÖVER blandar ihop allt och säkert skyller på fel personer för att man har förträngt så mycket? Vad gör man då, Göteborgs kommun?
Nu är jag ju inte ens skriven i Göteborgs kommun längre, så eftersom jag borde söka hjälp inom Härryda kommun kan jag ju mer eller mindre hälsa hem. Tack och goodbajs.
Nej, jag vet egentligen vad man gör: Man gör något eget. Jag har förmågan och förutsättningarna; egentligen är det bara att köra. Blir bara så trött.
Skönt att det går dåligt för dig, din jävel.
Ja, jag pratar mycket för mig själv.
Alltså, jag är ju medveten om att jag inte är någon snäll person, så kanske borde jag inte förfasa mig. Jag kanske bara borde ta det hela med ro och fortsätta svära. Sedan har jag väl lite rätt också, för den här personen hade inte varit något jätteproblem om han inte hade varit så osannolikt dum i huvudet och behandlat mig på ett sätt som gav mig vesti-fucking-bulit. Psykiska grejer går alltid att leva med, och jag har också en förhållandevis hög smärttröskel när det gäller sådant, och det hade också kunnat gå att komma över. Men att han förstörde min kropp och min tillit för flera år framåt, det har jag svårt att acceptera.
Någon borde varna andra för honom. Alternativt kastrera honom, eller skicka honom ett ex av den där boken jag läste, med de där sidorna som var som skrivna åt honom markerade med neongul markeringspenna. Fast det är klart. Han hade inte fattat. Han hade inte tagit det till sig. Intelligens och självinsikt finns liksom inte i den hjärnan of his.
Det kanske är nu jag bara ska släppa det här. Man kan inte få saker ogjorda. Och det här är ju året då jag ska utmana mig själv, eller hur? Jag tänker fan inte förlåta honom (men det behövs ju inte heller eftersom han inte fattar att han gjort något fel), utan bara gå emot att bli en smula lyckligare själv. Alla gör misstag när de är sjutton. Det är okej.
(Något som däremot inte hade varit något misstag hade varit att kastrera honom. Gärna med en slö kniv, eller en sån där uppfinning som faktiskt finns, typ ett pessar med inbyggda huggtänder som ba biter av skiten vid lämplig tidpunkt. Jag är på. Fete-på.)