Tankar

Vill först påpeka att detta är inget jag skriver för att få uppmärksamhet, utan mer för att skriva av mig själv. Det finns människor med värre problem än mig.

Vi kan börja med min morfar som gick bort december 2014. En man som betytt mycket för mig under min uppväxt. När mamma som ensamstående var tvungen att jobba var båda mina morföräldrar där, alltid. Han var den som lärde mig allt om snickeri, hantverk, bygga saker själv och våga ge sig ut och testa sig själv. Han jobbade som präst hela sitt liv, men jag blev aldrig tvingad in i en religion jag inte tror på. Han såg inte heller ner på mig när jag gjorde mitt val att lämna svenska kyrkan, eller nått av mina andra val, dåliga som bra. Han var den man kunde komma till och få positivt bemötande, beröm, styrka och råd av när man ville. Spelade ingen roll om han hade tid eller inte, han fanns alltid där.
Vi går vidare till mormor, som gick bort mars 2016. Den envisa, "take no shit", naturälskande damen som jag trodde skulle finnas med oss längre än vad hon var. Tack vare henne kan jag nu laga mat, laga mina kläder, se världen med öppna ögon och välkomna allt utan att döma någon för dess ursprung, religion eller vad det nu kan vara. Hon som alltid funnits runt hörnet, den man kunnat prata med om allt och inget. Hon som hittade på bus när ingen annan vuxen ville eller vågade. Glimten i ögat, det var så hon var, och jag kommer alltid komma ihåg det.
Jag skrev detta nu för jag ångrar många saker jag gjort mot dem, kanske inte stora, men kanske inte heller så små. Som jag nu aldrig kommer kunna prata med dem om, få förlåtelse för eller kunna få förklara. Jag vet att jag gjort dem ledsna många gånger i mitt liv, men har alltid kunnat lösa allt med dem. Men det finns saker kvar jag inte hunnit prata om.
Dessa två personer har betytt väldigt mycket för mig och har funnits väldigt nära under hela mitt liv. De har under stora delar av min barndom även tagit hand om och uppfostrat mig. Tack vare dem är jag den jag är idag. Nu är båda borta.
Jag tror inte att det går en dag utan att jag tänker på något som jag skulle vilja rätta till, men som inte går. Det skär djupare i en än vad man tror och hjärnan låter mig inte glömma.
En sak ska jag däremot komma ihåg. Mormors sista ord till mig innan hon gick bort. "Jag vet att vi ses igen". Jag får tro på dig mormor, då du sällan haft fel förr. Tack båda, för allt, för alltid.