Att man aldrig kan må bra...

Senaste tiden har jag mått sämre, och det blir värre för varje dag som går.
Jag får fler panikångersattacker och självmordstankar, rösterna i huvudet skriker
att jag är värdelös och bara borde dö.

Idag fick jag gå hem efter att ha mått skit.
Knappt något fick mig att må bättre, jag satt ute på trappan utanför skolan i kylan
utan att känna hur kallt det var.
Jag kunde bara tänka på rösterna...

Förra veckan när jag gick förbi stationen för att gå till min sånglektion kände jag att jag ville
slänga mig framför tåget.
Men jag lyckades fortsätta gå.
Det är som att någon annan styr min kropp när jag mår som sämst.
Jag har så mycket att leva för men allt det glömmer jag bort.

Hoppas det inte kommer att vara min död....

Men nu ska jag försöka lyssna på the neverdies och tänka på annat, mina underbara
vänner som alltid finns där för mig och min familj som stöttar mig,
Utan dem hade jag inte längre levt...