Hur jag egentligen mår...

Ni kanske tror att jag mår jättebra och är jättelycklig,
men innerst inne så
mår jag aldrig riktigt bra...
Nästan varje natt gråter jag mig tills sömns.
Och det blir bara värre och värre...

Allting började för lite mer än ett år sedan, när the neverdies splittrades.
Dem betydde så otroligt mycket för mig och jag ska inte gå in på detalj i det,
men jag blev så himla besviken när min största idol och förebild
helt plötsligt sitter i fängelse.
Jag hoppas han inte gör om sitt misstag, för han betyder fortfarande
så himla mycket för mig!
Just det som betydde så himla mycket för mig, som fick mig att kämpa
hade just försvunnit...
Det var iallafall där min depression började i kombination med massor annat.

Strax efter det förlorade jag ett flertal av mina närmsta vänner och det fick mig att må jättedåligt.
Och det var fortfarande bara början...

Varje vinter går jag in i en vinterdepression pga. kylan, mörket osv.
Då jag redan var inne i en annan depression så så blev det dubbelt så hemskt.
Det var där rösterna började.
Jag hörde (och hör forfarande) röster i mitt huvud som säger att jag är värdelös och
att det skulle bli bättre om jag bara dog.

Jag fick börja gå till en psykolog men jag mådde fortfarande jättedåligt.

I skolan blev jag mer och mer utstött för att jag är annorlunda och folk där får mig verkligen att må dåligt.
Och det blir bara värre och värre med det...

Sen var det så himla mycket prov i skolan och att vara deprimerad och stressad samtidigt är ingen bra kombination, jag går dessutom i skolans stökigaste klass.
Allt fick mig att må så mycket sämre och rösterna i huvudet blev allt starkare...

Sen kom sommarlovet, jag trodde det skulle bli jättebra men allt blev bara värre.
Under nästan hela lovet var jag ensam, jag träffade mina vänner sammanlagt
kanske 10 gånger och ibland mådde jag alldeles för dåligt för att träffa någon.
Jag kunde vara ensam hemma och bara gråta ut,
för jag klarade inte av att träffa någon.

När skolan började igen fick jag träffa mina vänner igen vilket var positivt men jag får lätt panik för minsta lilla och jag är jätteorolig för framtiden.
Så fort det är mycket prov igen kommer jag förmodligen må så mycket värre igen.

Jag har ofta självmordstankar men jag kämpar, för det finns så mycket att leva för!
Det är första gången jag tar upp så här mycket av detta, det är endast
ett fåtal av mina vänner som faktiskt vet hur jag mår.

Men det känns bra att ha skrivit av mig, jag hoppas att jag kommer må bättre snart...