120120

Sover knappt.
Äter nästan inget, dricker bara kaffe.
Har sex med folk hela tiden.
Jag blir så jävla pigg.
Sen springer jag in i muren och faller ner.
Jag klättrar upp igen.
Sen faller jag.

"Du har lite bipolära drag"
"Skammen måste ju vara hemsk speciellt för dig som varit mobbad"
Det känns som att du bryr dig, men jag är ditt jobb..
Jag har ett rakblad igen. Ett vasst. Det blödde länge. Det var bra.
Jag vet inte hur jag känner och vill och ska och borde göra med någonting längre. Det som är så jävla kul, är att den som var ett one night stand blev någon jag började gilla, och det är fan inte bra.
Jag älskar Falun. Men jag hatar vår klass. Fjortisar,fjortisar,fjortisar. Ser inte meningen med skolan längre.
Jag önskar att jag vågade äta upp den där asken. Lämna skiten för livet, duvet.
Imorgon är det 156 veckor sedan jag föll. Föll så långt ner, ner ner. Så långt ner som jag aldrig fallit förut. Jag tänker på dig fortfarande. Du tror att jag tänker på själva kvällen, men du tror fel. Men jag tror också att du någonstans i ditt bakhuvud Vet. Jag tror att du Vet vad det är som får mig att gråta på bussarna vi sitter på. Vad ska jag svara på när du frågar mig hur jag mår? Jag kan inte säga som det är. Jag kan inte spy ut allt det hemska, berätta för dig hur djupt ner jag varit, på grund av en enda jävla kväll. Jag vill ha tillbaka natten den 7 juli. Det var timmarna jag aldrig fick den där lördagen för tre år sedan. För dig kanske det inte var så jävla speciellt, men jag.. Bryr mig gör jag, men jag bryr mig inte om att det inte var så där jättespeciellt för dig. För huvudsaken var att jag fick vara med dig. Själv. "Känner du också att det är en spärr som måste släppa?"
"Är det okej om jag lutar huvudet emot din axel?"
"Det var inte meningen att det skulle bli så som det blev."
"Förlåt."
Vi satt och drack kaffe. Vi pratade. Vi rökte. Vi drack mer kaffe, vi rökte mer. Pratade mer. Sen gick vi upp. Vi gick upp på mitt rum, och vi satte oss i soffan. Du luktade gott. Du smakade gott. Du tyckte att jag var bra. Jag ansträngde mig verkligen för dig, jag ville att du inte skulle tycka att jag var dålig.Du är den enda jag kommer anstränga mig till 110% med. Varför? Jag menar, jag har ju pojkvän som jag älskar? Eller?
För att jag älskar dig. Varenda centimeter, varenda ord, varenda blick. "Vi två hör hemma i ett rum med inga andra."
Somliga ljus brinner aldrig ut, som Oskar Linnros en gång sjöng. Även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur..
Du förstår inte. Jag mår inte bra, du säger att jag ska tänka framåt, tänka på hur min framtid ska se ut. Men det gör saken bara värre. För i min framtid önskar jag mig att vi bor tillsammans i den där lägenheten med sängen med vita lakan. Inga av de Onda finns kvar för att förstöra.
Det finns inga demoner som säger Orden igen. För får jag höra de Orden igen, då går jag under. Då klarar jag det inte, utan då kommer jag att svälja alla Piller och slänga mig på Rälsen. Det är mycket sånger som ska spelas på min begravning. Det ska vara mycket musik. Du Måste Vara Där. Det är en väldigt viktig del.
Jag tatuerade in hjärtat för Din skull. Jag älskar dig verkligen. Mer än något annat.
Jag saknar livet.
Hejdå.