Awesometråk :>>

fuck off bloggeeeen

scraaatch card gloooryyy
waist low pleasure

Har aldrig fattat grejen med en blogg. Är det inte som en dagbok fast offentlig?
Det sabbar ju halva grejen med det typ, om alla kan läsa den kan man ju inte skriva alla
saker som en dagbok är till för. Antar att man kan använda det som någon sorts
review-sida och testa skit och kiss och skriva om hur fantastiskt jävla bra kisset är och hur
mycket ens liv suger så får man lite extra attention whore poäng.
Eller sitta och vara upprörd över moraliska felheter (<- kan man säga så?) och försöka
plocka så mycket PK och moraliska poäng som möjligt. Eller sitta och påpeka sånna saker
så som jag gör nu för att verka ännu smartare än alla poäng plockare. Hypokrit poäng till mig.

Kan inte bestämma mig om jag ska avsluta min blogghistoria på EC här tills vidare eller
om jag ska fortsätta skriva. Självklart vill du som läser- jag menar, ni, som läser att jag ska
fortsätta skriva ner mina visa tankar och dela med mig. Men jag menar, man kan ju inte få för
mycket gott på EN och samma gång. Nåväl, jag har ändå så kalasutmärkt tråkigt just nu såv
varför inte skriva ett par rader till.

Det är ju inte lätt när det är svårt. Men det kan faktiskt vara helt hysteriskt lätt när det är svårt.
När livets jobbiga delar, känslor, tankar och händelser kommer rusande mot dig med köttyxa och
kniv i högsta hugg för att fullständigt genomborra dig och ditt välmående så är det bara att stå kvar
precis där du är. Hur enkelt som helst.
Bara att känna hur yxan köttar sig igenom din axel och kniven körs rakt in i hjärtat på dig. Mmmm.
De flesta gör ju dock allt för att komma undan vansinnet och springer som bara fan eller hoppar åt
sidan. Vissa plockar till och med upp vad som nu finns till hands och möter det rakt på.
Oftast blir de spetsade i vilket fall. Men även då när de redan har kniven i bröstet ska de sparka och
slå och göra allt för att inte falla. Även när de redan ligger på marken ska de kämpa emot.
Förutom de helt brutala psyke-krigarna som fullständigt manglat vad nu som kom emot dem.
Vad de än gör dock så klagar de på att det inte är lätt.

Men tänk vad lätt det skulle vara att inte göra motstånd. Bli nerhuggen och inte ens försöka falla
bekvämt. Bara kolla upp mot det fula ansiktet och le innan man antingen dör eller försvinner in i
en dimma eller medvetslöshet. Om man har tur har man tillräckligt bra vänner eller andra nära och
kära som kommer och sparkar vansinnet ner för stupet i sista sekund innan man får nådastöten.
Kanske vaknar man upp på sjukhus och bestämmer sig för att det kanske är bättre att göra det
svårt när det är svårt. Men då har man åtminstone gjort det lätt när det varit svårt.
Vad som är bäst får man avgöra själv, och jag själv gör det nog svårt när det är svårt. Men i längden
kanske det är lättare att göra det svårt så man får lättare att genomföra det svåra delarna i livet
när det blir svårt igen. Man kan ju inte bara göra det lätt för sig och lita på att vännerna ska rädda
en varje gång vansinnet klättrat upp för stupet och springer mot en igen.

Nu kan jag inte helt påstå att jag vetat helt vad jag har pratat om under den här lilla resan som
varit mitt första seriösa (om man nu kan kalla det det) blogginlägg. Men jag tyckte det var kul och
dödade en del tid. Förhoppningsvis är det någon annan uttråkad själv som läst hela inlägget och
funnit det antingen intressant, tänkvärt eller roligt. Eller till och med alltihop. Fast det kanske är
svårt att få någon att tycka. Jaja, hur som haver, nu är det när ni ska komma och rätta mig för
alla eventuella stav- och grammatik fel. Varsågod grammarpolizei!

På (möjligen) återseende gott folk.


lolhest