Rinokus blogg

Hur ofta är inte människans funderingar överflödiga och reser sig över enorma gränser? Barriärer mellan oss och vi flyr . Låsta dörrar och tomma speglar som visar fördömmelse och olycka. Gömmer oss i våra egna mörka hålor. Nyttjar ord i självförsvar. Döende, för varje bloss som ringlar sig nerför halsen. Döende, för varje klunk som förödande tar sig an levern.
Lever lever livet. Lever dör av livets nöjen.
Sakta, eller snabbt. Och med rasande hastighet sniglar du dig till en oöppnad flaska. Du dricker, du faller, du dödar asfalt.
Älgar ligger överallt. Skjutna från missöde. Överkörda till missöde. Faller och faller. Du dricker du dör. Livet fortsätter ur graven och ett misstag är skett. Ett nytt barn i värdens hus. Hur klarar den livets vagga?

Försvinner från jordens yta.
Spåren över marken. Damm och svart grus.
Ängens stilla dis i morgonmånen.
Stegen går ljudlösa. Morbida till själen och döende till ytan.
Abcentis.
Försvinner från jordens yta.
Sakta dör man bort.
Vita sjalar, vita själar. Själar själer sjalar. Sjalar klär oss tunt för domen. Men vem är det som dömer oss?
Absconditus.
Försvinner från jordens yta.
Domnar bort i frid och skam.
Mjuka, men obehagliga känslor som är som sandpapper i kroppen.
Absum.
Försvinner i Jordens yta..
In i himmelens mjuka sockerpuffar.
In i helvetets eviga grillar.
Abeo.
För evigt.

Maybe one day, or maybe not.
I still see the sparkles of
containing rot.
This place, so big, so bad.
Where everyone is caring,
but only of themselves.
The poets are the only,
the actors and writers,
who pick up the shelves.
Painter and scissor,
rubber and pencil.
Not as importnant,
as lipstick and clearasil.
Maybe one day, or maybe not.
The place of containing rot.