Rickyara

Ensam, övergiven, bortglömd.

Där sitter han, med henne i sin famn. Man hör skratten överrösta den höga tv volymen.

Eller var det bara jag, inbillar jag mig. Kanske tv volymen bara var låg.

Jag känner uppsatsen skrynklas mellan mina händer, men jag bryr mig inte, för allt jag kan tänka på var hur oälskad och obetydlig jag var

Hur ensamt och tomt det kändes, hur ont det tog i mitt hjärta

Han älskade henne, inte mig.

Det var säkert för att jag var ful och hon var så vacker, han ville säkert inte spendera tid med någon så ful som jag. Han ville säkert vara med en blond sak med stora tuttar.

Tårarna började rinna ner för kinderna igen säkert för hundrade gången idag, medan rösterna frön vardagsrummet blev allt högre och högre.

Det kändes som om rummet gungade och som om väggarna kom allt närmare.

Jag ville ut, bort från verkligheten, för allt påminde mig om att han älskade henne mer än sin dotter.

Allting har blivit värre sen mamma dog och den där jävla kvinnan kom in i mitt liv.

Till och med skolan har blivit jobbigare, alla ser på mig som om jag vore något missfoster, och ingen vill vara med mig. Skall vi jobba i par blir jag alltid utan eller så är jag med den som inte hunnit ”paxa” en vän eller den som förlorat i ”sten sax påse”. Jag var det ingen ville ha, jag var skit.

Jag tittade på klockan (21.36) tog min rock och sprang ut ur huset utan att lyssna på vad Dom hade att säga.

Man märkt att det var december och strax jul, det hängde tro hopp och kärlek symboler i de flesta fönstren och för varje hus jag sprang förbi stirrade man på mig med genomborrande blickar.

Jag ville inte fortsätta springa, jag var för trött, men jag var för rädd för att stanna.

Rädd för att verkligheten skulle hinna ikapp mig.

Ville inte tro på det, ville inte tro att jag var obetydlig oälskad.

Till sist stannade jag, jag kunde inte springa, jag orkade inte. Jag stannade vid en bro.

Jag tog några steg och klev upp på brokanten, vände mig om för att se den djävulska staden en sista gång.

Tog steget från fast mark och den sista tanken var ”han älskar henne inte mig” innan jag träffade den stenhårda iskalla vattenytan, i min mammas fotspår...