2018-01-11

Jag vet inte varför jag tar min tid till att skriva, jag må vara den människa som aldrig pratar om mina problem men på något sätt vill jag att folks ska veta dem för jag behöver hjälp. Jag försvinner, sakta känner jag att det snart bara är ett tomt skal utan känslor. Jag känner ingenting, jag skrattar sällan och jag känner ett stort hål, en evig tomhet inom mig. Jag har kämpat länge och känner nu att jag inte orkar längre. Jag vet att många inte kommer att förstå, för det gör knappt ingen. Att mista sitt liv med vilje är en självisk, egoistisk och korkad sak att göra, ingen förstår fur en människa kan ta sitt liv och sätta de runt omkring i så stor sorg. Jag kan, jag kan förstå. Jag förstår det nu. Jag lever enbart för andras skull, jag lever inte för att jag vill utan för att andra vill att jag ska. Är det inte då egoistiskt, själviskt av mina nära och kära att bara tänka på sig själva. Tänka att de hellre vill att jag lever ett liv jag känner stor sorg för än att de kommer känna stor sorg när jag är borta. Jag vet att man sårar många människor, men jag vill bara göra något för min egna skull för första gången.