allt är skit, som vanligt.

Jag älskar hur allt bara skiter sig hela tiden. I början så tycker man att allt bara suger och man bara sitter där i ett hörn och mår skit. Men efter att ha levt i skit konstant sen man var fyra vänjer man sig. även om skiten från när man var fyra bara var att nån unge kallade en för bajs eller något och dängde en hink i ansiktet på en så var det ju fortfarande skit. men sen typ att nån slår en medvetslös eller kastar dig igenom en fönsterruta eller bara förstör för en allmänt. Till sist vänjer man sig över att allt är skit och hur man bara hatar allt. jag finner det skitkul att vart jag än går finns det folk som gör vad som helst för att trycka ner mig. Och när folk väl inte försöker trycka ner mig blir det alltid som värst.