slut.

Jag kommer sakna dig, min älskade. Men det kanske är bäst att det blir såhär. Skilda vägar är aldrig roligt, men det kanske inte finns någon annan lösning på problemet? Jag orkar inte. Jag har inte orken att stå för två. Jag kan knappt stå själv. Det är för mycket runt omkring mig just nu. Men tro mig, jag kommer aldrig glömma tiden vi har haft tillsammans. Tiden har gått så grymt fort. Allt mys vi har haft hos dig hemma i Svängsta. När vi låg och tittade på film, och du såg mig i ögonen och sa att du älskade mig. Vi må ha slitit ut orden alldeles för mycket, men jag älskar dig, min vän. Jag älskar dig, från djupet av mitt hjärta, och det är inte många som har tagit mig med sådan storm som du har. Men som jag tidigare sa, vi kanske kan behöva lite tid ifrån varandra. Jag vet bara att detta kommer göra ont. Väldigt ont.
Men jag orkar inte med bråken. Jag orkar inte med orden. Jag må vara en jävla häxa, och jag erkänner att jag har felat. Men ingen är perfekt. Trots att du är förbannat nära. Du har varit min prins i nästan 3 månader nu. Även om det kanske inte kommer bli fler månader, så finns jag alltid här för dig ändå. Du har tagit mig med storm. Men stormen försvann, och lämnade endast kvar några söndriga hus, fällda träd och trasiga hjärtan. Det känns som att jag har förlorat något jag aldrig någonsin kommer att få tillbaka. Jag vill inte förlora dig. Jag vill faktiskt inte det. Men känalorna har svalnat, och det vet jag att de har gjort för dig också. Därmed inte sagt att jag inte älskar dig. Det gör jag älskling, det gör jag. Men kanske inte tillräckligt för att kunna hålla fast vid dig så pass länge att vi kan klara av att lösa allting. Det finns en speciell sak som jag vet att jag alltid kommer ha någonstans i bakhuvudet.

Tvåtusentios alla hjärtans-dag kunde jag ha spenderat med dig.
Men det verkar inte bli så.

Förlåt för att jag har felat.
Och förlåt för att jag är jag.

Tack för dessa två månaderna.


Tack.